Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bra skådisar. Peter Dalle gör en av sina bästa insatser någonsin på film, 20-årige Bill Skarsgård visar att han är minst lika talang- full i en roll som inte är lika udda som killen med Aspergers i ”I rymden finns inga känslor”.

    Himlen är oskyldigt blå

    Tuff 70-talsuppväxt blir snäll knarkfilm.

    Film drama

    Regi och manus: Hannes Holm. I rollerna: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms. Längd: 1 tim 51 min. Ålder: 11 år. Biografer: Capitol, Varberg, Röda kvarn, Halmstad, Bio Maxim, Laholm, Facklan, Kungsbacka.

    Alla vi som trots en viss överexponering inte har tröttnat på självbiografiska uppväxtberättelser av medelålders män, kan uppskatta Hannes Holms utflykt till Stockholms skärgård 1975.

    Dit till överklassens sommarfester på Sandhamn flyr 17-årige Martin (Bill Skarsgård) från Lidingös betydligt fattigare höghuskvarter och sin alkoholiserade, våldsamma farsa där valet av Björn Kjellman är mer oväntat än klockrent.

    Efter chockstarten med en verklighetstrogen penisattrapp berättas om hur Martin via ett restaurangjobb blir medhjälpare åt en kriminell rufflare, om klassklyftan till kompisen Micke och den begynnande romansen med Jenny (prisade Josefin Ljungman, som sågs i Halland 2006 i Riksteaterns ”I Alperna”).

    Titeln ”Himlen är oskyldigt blå” är hämtad från bröderna Gärdestads låt, som kom på svenska först 1993. Även engelska originalet ”Blue virgin isles” släpptes efter året filmen utspelar sig, men det spelar ingen roll.

    Det här är inte i första hand en film om en särskilt tidsperiod, utan mer om den känsliga åldern mellan barndom och vuxenhet. Hannes Holm lägger in tillräckligt med 70-talsmarkörer (musik, kläder, frisyrer och Björn Borg-klipp) för att skapa nostalgi, men inte så många att det blir ett filter framför berättelsen.

    Samma med humorn. Den finns här och där, eftersom Gösta (Dalle) är en osvensk bedragare vars omoraliska beteende försätter honom i smålustiga situationer, men komiken följer inte mallen med upplägg och poäng, som i de Woody Allen-influerade filmer Holm har gjort med Måns Herngren.

    Gösta verkar osannolik, men är baserad på Fleming Broman, krögaren som dömdes för narkotikabrott när den uppmärksammade Sandhamnsligan sprängdes, som senare pekade ut kändisar i självbiografin ”Ursäkta, mitt namn är Broman” och bevistade filminspelningen.

    Med tunn mustasch och stora solbrillor blir Peter Dalle rätt lik Broman. Och han växlar alldeles strålande mellan elak gangster och schysst fadersgestalt. Intressant att vissa komiker är som bäst i dramatiska roller med mycket svärta som Hans Alfredson i ”Den enfaldige mördaren” och Robert Gustafsson i ”Fyra nyanser av brunt”, för att nämna två kollegor som Dalle har spelat mot.

    På ytan framstår 1970-talet som en oskyldig tid och 17 år som en oskyldig ålder. Men i filmen antyds både bordellhärvor (Broman nämndes i Geijer-affären) och en tuff uppväxt.

    Efter de många sluten när sidohistorierna ska knytas ihop, undrar jag om det inte hade blivit en ännu starkare film om fokus hade flyttats från regissörens egna erfarenheter av tonårsjobb åt en fifflare (biltvättare åt en ”Mr X”-typ) till hans minnen av instabila hemförhållanden.

    Men det hade nog samtidigt sänkt det folkliga underhållningsvärdet.