Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Gamle löparkungen håller stilen

    Fortfarande smärt som en yngling och med ögon lika ekorrpigga som förr dök gamle löparkungen Dan Waern upp i Varberg i veckan. Han fyller 77 år i januari men underhålla en publik kan han fortfarande – om än på annat sätt än förr.

    Praktisk taget varje svensk som kan dra tillbaka minnet ett halvt sekel vet vem Dan Waern är. Allra bäst minns de flesta honom från finalen på 1500 meter vid OS i Rom 1960.

    Sveriges Television direktsände för första gången från ett olympisk spel och många hade bråttom hem just den eftermiddagen då den svenske favoriten skulle springa.

    I Fjärås kutade en liten tanig elvaårig grabb hela vägen hem från skolan för att inte missa utsändningen. Han var inte ensam om att bli besviken när Dan Waern tidigt fick ge sig för australiensaren Herb Elliot.

    – Jaså, du minns det. Ja, jag var själv oerhört missnöjd, och framför allt trött, efter loppet. Att jag bara blev fyra i Rom är min största besvikelse, säger han när vi träffas 49 år senare på Folket Hus i Varberg.

    Dit har Dan Waern kommit för att berätta minnen från sin framgångsrika karriär för de trofasta medlemmarna i Varbergs Idrottshistoriska sällskap. Han är hygglig nog att komma en timme före utsatt tid för att HN ska få en egen pratstund med honom.

    Dan Waern berättar att han inte var i form vid OS-finalen 1960. Han hade laddat upp i Vålådalen, som han alltid brukade göra inför stora tävlingar, men kände att något inte stämde när han kom till Rom.

    – De andra löparna hade åkt till Italien i god tid före OS och laddade upp där. Det borde nog jag också ha gjort. Jag hittade aldrig formen när jag väl kom ner och var fullständigt slut efter finalen, berättar han.

    Segraren Herb Elliot satte nytt världsrekord i finalen på 3.35,6. Att Dan Waerns tid på 3.40,0 var nytt svenskt rekord kändes som en klen tröst, både för honom själv och för alla supportrar han hade hemma vid de svartvita tv-apparaterna.

    – Men jag var nära att få revansch på Herb Elliot när vi möttes på Ullevi i Göteborg bara två veckor efter OS-finalen. Tyvärr blev det dött lopp mellan oss men Elliot tilldömdes segern. Han var en gudabenådad löpare.

    Dan Waern växte upp i Sköldinge som ligger mellan Karineholm och Flen. Att han började idrotta förklarar han med att ”det var den stora grejen då och det fanns inte så mycket annat att hitta på”.

    – Jag höll på med allt möjligt, spelade fotboll och boxades, men insåg snart att det var löpningen jag skulle satsa på.

    Framgångarna lät inte vänta på sig. Under senare hälften av 1950-talet satte Dan Waern svenskt rekord praktiskt taget varje år på favoritdistanserna 1500 meter och 800 meter. Vid några tillfällen gav han sig också på 3 000 meter men trivdes aldrig med den sträckan.

    – Nej, usch! Att springa 3 000 meter var så tråkigt, så tråkigt. Den distansen som passade mig allra bäst var faktiskt 1 000 meter som jag också satte världsrekord på. Tyvärr är ju inte det någon olympisk distans.

    Den gamle löparkungen gläds åt sina framgångar och berättar gärna om dem. Samtidigt har han en befriande distans till sporten och grämer sig inte över uteblivna medaljer, även om OS-insatsen 1960 gjorde honom besviken.

    Att han 1961 blev avstängd från fortsatt tävlande har han för länge sedan lagt bakom sig. När det visade sig att han vid några tillfällen tagit emot pengar för att ställa upp i tävlingar ansåg Friidrottsförbundet att han brutit mot de då gällande amatörreglerna. I dag, då till och med medelmåttiga idrottsmän kan kvittera ut fantasisummor, framstår avstängningen som ett dåligt skämt.

    – Det handlade om några tusenlappar som jag tagit emot men jag tog avstängningen med ro. Jag hade visserligen mycket mer att ge på löparbanorna, men samtidigt hade jag redan fått ihop till grundplåten till den gård som vi köpte i Bollebygd vid den här tiden och där jag bor än i dag, säger utan några omsvep.

    Hans kontakt med idrotten i dag är ganska begränsad. Han följer de stora tävlingarna via TV-kanalerna men låter det stanna vid det. Kontakten med de löparkompisar som finns kvar i livet är marginell.

    – Det låter kanske konstigt men faktum är att jag egentligen aldrig varit speciellt idrottsintresserad. Det finns så mycket annat som intresserar mig. Jag läser mycket och bland författarna är jag speciellt förtjust i Jan Fridegård och bland poeterna är så klart Nils Ferlin en av mina favoriter.

    Även existensiella frågor fascinerar Dan Waern. Redan under den aktiva tiden väcktes intresset det ogripbara. Han berättar att han flera gånger genom åren haft kontakt med sin avlidne far.

    – Pappa dog redan 1954 och första gången jag hade kontakt med honom därefter var när jag skulle åka på hans begravning. Då gick han plötsligt bredvid mig. Som aktiv drog jag mig ofta undan strax före start för att prata med pappa och få stöd. Jag tror jag alltid fick kontakt.

    Att det finns en dimension efter döden är Dan Waern helt övertygad om. Han betraktar sig därför inte som nämnvärt religiös och har för länge sedan lämnat Svenska Kyrkan.

    – I kyrkan handlar det om himmel och helvete och det vet jag inte om jag tror så mycket på. Däremot är jag spiritualist och jag tror på reinkarnation. Jag deltar också i seanser ibland, det är fantastiskt och ger mig oerhört mycket.

    Medlemmarna i Varbergs idrottshistoriska sällskap fick en trevlig kväll tillsammans med Dan Waern. Den sympatiske gästen berättade om sitt tävlande och visade en film som han själv tagit i samband med OS i Melbourne 1956. Han passade också på att ge några godbitar och kuriositeter från sitt liv som löpare av världsklass. En av de bättre utspelade sig 1957 på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det året var Dan Waern ett av Sveriges hetaste idrottsnamn och hade bland annat satt svenskt rekord på både 800 meter och 1500 meter och dessutom blivit förste svensk att klara drömmilen på under fyra minuter.

    Allt det där hade gått den läkare som skulle undersöka honom för gallsten helt förbi. Efter undersökningen gav den av idrott totalt ointresserade doktorn ett råd som han menade skulle mildra besvären:

    – Jag tror nog herr Waern ska börja springa lite…