Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Gåtfullt och otäckt om identitetsupplösning

BÖCKER

Sofia Nordin: ”Gå sönder, gå hel” (Norstedts)

Anna skulle kunna vara vilken kvinna som helst. Hon har man och två barn, bor i en villa och har ett helt vanligt jobb. Ingenting hos henne sticker ut, hon smälter perfekt in i mängden, och det är också poängen.

Med beräknande noggrannhet har hon skapat sig en ny identitet, strikt hållen inom ramarna för det normala. Allt för att dölja sitt förflutna, då när hon ännu kallades Lena och hade en tvillingsyster som alltid verkade vara lite bättre på allting, då när hon var på flykt undan resten av världen med ett litet spädbarn i sin vård. Ett barn som inte ens var hennes eget…

Två tidslinjer löper parallellt i Sofia Nordins nya roman ”Gå sönder, gå hel”, där det samtida och det förflutna successivt flätas samman till en suggestiv och otäck berättelse om skuld och besatthet.

Att vi har att göra med ett svårt sargat psyke står utom allt tvivel. Ändå dras jag som läsare in i huvudpersonens verklighet. Jag fascineras av Annas minutiösa arbete då hon bygger sitt nya liv, där allting måste vara vanligt.

Mannen hon väljer får inte ha några avvikande intressen, barnen ska ha ordentliga vanliga namn. Alla starka och komplicerade känslor är strängt förbjudna och tankarna måste alltid hållas under strikt kontroll för att så sällan som möjlig beröra det förflutna. Men trots det smyger sig det avvikande in och ställer till det.

”Gå sönder, gå hel” ’är en roman som väcker många frågor men ger få svar. Det är en väl avvägd balansgång och Sofia Nordin lyckas behålla det gåtfulla utan att förlora i trovärdighet.

Det finns en paranoid ton i berättelsen, särskilt hos Lena, som förstärks allteftersom hennes verklighetsuppfattning upplöses och glider undan, tills allt som inte är hon själv och barnet blir till ett hot.

Det är nästan som att Sofia Nordin prövar gränserna för det mänskliga när hon låter Lena avlägsna sig allt mer från verkligheten. Men detsamma kan sägas om Anna, som blir rent absurd i sin strävan efter det normala, det enkla, där andra människor bara blir noggrant utvalda kulisser.

Är hon verklighen den kvinna hon så omsorgsfullt konstruerat eller är det bara en roll hon spelar?

För var går egentligen gränsen mellan de vi verkligen är och de vi låtsas vara?

KuNordinomslag.jpg
KuNordin1.jpg
MEST LÄST