Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Avskedskonsert. Sista chansen att se Face-84, i alla fall på rätt länge, blir på Societén i Varberg 25 augusti. Då tar nog gitarristen Emma Karlsson fram dragspelet och river av sin favorit "Cowboy yodel song". Under bandets time-out tänker Sara Carlsson (till höger) studera ekonomi.

    Face-84 säger tack och hej efter åtta år

    Efter åtta intensiva år hoppar Face-84 av dansbandssvängen. - Vi slutar med flaggan i topp, säger Emma Karlsson, som har en solokarriär på gång.

    När keyboardisten Sara Carlsson ville studera ekonomi och ha musiken som hobby de kommande åren var valet enkelt.

    - Ja, vi är en enhet och vill inte fortsätta utan Sara. Man måste brinna för att orka turnera och leva i en resväska. Vi har utvecklat vår show hela tiden och om engagemanget plötsligt skulle minska så märker publiken det, förklarar Emma.

    Basisten Josefine Hansson känner också för att plugga vidare, så efter avskedskonserten på Societén hemma i Varberg tar Face-84 en paus på obestämd tid. För det är ju inte helt omöjligt att kvartetten återförenas om några år.

    - Lördag 25 augusti är i alla fall sista chansen att se oss på ett bra tag, så det ska bli en hejdundrande kväll med en hel del överraskningar, lovar Emma.

    Bandets sjungande gitarrist och låtskrivare har redan egna projekt på gång.

    - När man har spelat i ett band i åtta år känns det läskigt att tänka på en framtida solokarriär, men jag ska i alla fall fortsätta med musiken. Jag har fått flera spännande erbjudanden, men dem får jag inte får berätta om förrän allt är klart.

    Rutin finns det gott om. Face-84 har snittat över 100 spelningar per år – stora, små och udda. Ibland har det varit långt att köra bussen.

    - Längsta resan är väl till Tromsø i Nordnorge. Vänta så ska jag kolla… ja du, det är ungefär 2 000 kilometer dit, säger Emma.

    Det var även i Norge som det en kväll var ovanligt många, väldigt långa tjejer på dansgolvet.

    - Vi hade väldigt roligt när vi såg att det nästan bara var transor där. De var en underbar publik och bäst var väl att det norska förbundet för blinda var där samtidigt, så det kunde gå lite hur som helst. Man ser ju ganska mycket uppe från scenen, skrattar Emma.

    Svårt att glömma är också när motorn kokade trots att det var 17 minusgrader ute och tjejerna trodde att de skulle frysa ihjäl i Grästorp klockan fyra på natten. Eller giget i Blekinge för tre år sedan när rökmaskinen utlöste ett larm, så att strömmen bröts och brandkåren kom inrusande.

    Priset Guldklaven som Årets uppstickare 2006 hör till höjdpunkterna.

    - Ja, det är ju prestigefyllt, lite som dansbandens grammis, men vi visste inte ens om att det fanns. Det var ett fint välkomnande in i branschen, säger Emma, som ser både fördelar och nackdelar med att vara ett av få kvinnliga dansband.

    - Vi blir oftast accepterade och ibland kanske vi får jobb mest för att vi är tjejer. Men hade vi inte kunnat spela, så hade vi ju inte fått en andra spelning där. I början trodde många nog att vi inte skulle kunna hålla ihop på turnéerna, men vi har hela tiden varit ett gott kompisgäng.

    Efter Melodifestivalen och Dansbandskampen 2008 tog fem år yngre Gabriella Arsén över som trummis efter Sofia Helgesson och då var inte längre alla i bandet födda 1984.

    - Vi har spelat för norska kungligheter på en fest, men Melodifestivalen med 13 000 personer i Scandinavium går knappt att beskriva. Det är nog det häftigaste vi har gjort, även om vi gillar att spela på små pubar och få direktkontakt med de som lyssnar, säger Emma Karlsson och fortsätter:

    - Fast största framgången är nog ändå att vi har byggt upp en publik i Sverige, Finland och Norge som blir glada av att se oss och sjunger med i vår signaturmelodi "Face-84 i stan".