Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kärt minne. När Anne Andrén slutade på Angereds teater i mitten av 1990-talet var det en av teknikerna som smidde teaterns logga i avskedspresent. Den hänger nu på väggen som ett minne av tiden som kulturarbetare.

    För Anne är mod en färskvara

    Anne Andrén älskar att samarbeta med andra. Som projektledare vill hon utveckla kvinnors idéer och drömprojektet vore att förvandla Caprinus lokaler till ett häftigt kulturcentrum med plats för alla.

    Det finns hur många förnumstiga ordspråk, citat och motton som helst som handlar om vikten av att vara modig. Allt från den slitna klyschan ”Man måste våga för att vinna” och Kierkegaards ”Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv” till – förstås – taoisten Nalle Puhs ”Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre”.

    Försiktighet, eller rent av feghet, står inte lika högt i kurs. Utöver klassikern ”Bättre fly än illa fäkta” finns det inte särskilt mycket att hämta för fegisen. Därför känns det lite befriande när Anne Andrén inleder vår pratstund med att avslöja sitt personliga ledord:

    ”Mod är en färskvara”

    Visst finns det något fint och ödmjukt över det? En insikt om att inte ta något för givet och att rädslan måste övervinnas på nytt, varje gång. Samtidigt som det är ett motto som också inger hopp – vågade du inte i går så kanske du gör det i dag!

    Anne Andrén ger däremot inte alls intryck av att vara feg. Om mod likt mjölkpaket (och för den delen mode) verkligen har ett ”bäst före-datum” så gissar jag att hon inte behövt gråta över många spillda droppar genom åren.

    - Man måste anta alla utmaningar man får, inom rimliga gränser förstås, säger hon.

    I 15 år var Anne Andrén banktjänsteman, innan hon bytte bana och jobbade inom teatern, med information och produktion, i 20 år. Framför allt på Angereds Teater, där hon under något decennium utvecklade teaterns publikarbete från mitten av 1980-talet.

    Nu är hon projektledare, och som projektledare vill hon utveckla kvinnors idéer. Hon säger sig ha lagt märke till att de allra flesta projektidéer från kvinnor bygger på erfarenheter, men att de är svåra att få in i de mallar som finns för att söka finansiering.

    - Jag har upptäckt att det är många företag som är skickliga på att söka alla de miljoner – miljarder! – som finns att söka i projektbidrag, men det är svårt att se vad de egentligen åstadkommit i slutändan.

    För närvarande är hon projektanställd av ABF, i projektet ”Livsharmoni”.

    - Ett projekt som handlar om att hitta vägar för personer som varit sjukskrivna länge att hitta vägar tillbaka till arbetsgemenskapen. Vi sliter hårt på människan med dagens krav och tempo. Snart är ingen tillräckligt bra längre.

    Ett projekt under utveckling är ”Vilja, våga, växa”.

    - Fyra-fem år i rad har det kommit larmrapporter om att unga flickor mår sämre och sämre. Förbrukningen av antidepressiva och självmord ökar katastrofalt. Det är omöjliga krav som ställs på vem man ska vara, hur, vad man ska prestera och på utseendet.

    Anne Andrén vill att omvärlden ska reagera och agera mycket tidigare när flickor mår dåligt. I båda projekten utvecklas metoder för att jobba på ett sätt som skapar långsiktighet.

    - Vi kommer att samarbeta med exempelvis Teater Halland och konstnärer, och skapa nya verktyg för att stärka människan som individ.

    Anne Andrén är övertygad om att kultur och konst är viktigt – men inte bara för individen.

    - Det är en professor i USA som sagt att kulturen och konsten är den näring hjärnan måste ha för att utveckla kreativitet. Och kreativitet är jätteviktigt för att kunna lösa alla de problem som hopar sig över oss.

    Även ekonomen i henne finns kvar, säger hon, men ”spekulationer har ingenting med ekonomi att göra”.

    - Om inte människor mår bra så presterar de inte bra. Det är lika viktigt för företag som för nationen och globalt, säger hon och tar som exempel ett företag som Toyota som gick ner till sex timmars arbetsdag och ”gjorde jättemycket vinst på det”.

    Anne Andrén anser att man i många fall sparar in på ett håll, utan att se vilka mångdubbla kostnader det får i slutändan.

    - Jag tror att vi får betala dyrt för den stress som finns i samhället. Det skulle vara spännande att se totalkostnaden.

    Bestämda åsikter om hur samhället skulle kunna bli bättre, det har hon. Men på frågan om hon skulle kunna tänka sig att vara politiker svarar hon bestämt nej.

    - Jag tycker att jag jobbar politiskt, men inte partipolitiskt. Jag kommer aldrig att kunna bli politiker på det sättet. Vissa sanningar som man ska föra ut oavsett vad man känner i magen… det funkar inte riktigt för mig, säger hon.

    Många av kollegorna på banken hade konservativa åsikter medan en stor grupp av teaterkollegorna i Angered var aktiva i det kommunistiska partiet KPML(r). Att ha liknande åsikter som dem man arbetar med kan visserligen vara smidigt, men man utvecklas mer genom att möta olika synsätt anser Anne.

    - Har man en gemensam grund att utgå från så förenklar det men man får ett betydligt större perspektiv på tillvaron när man lyssnar på dem som är annorlunda.

    Av samma anledning tycker hon att jämställdhet är en självklarhet i företagsvärlden.

    - Jag tycker att det är så otroligt viktigt att vi är 50/50 där besluten fattas. Vi har olika erfarenheter och olika perspektiv och det är så viktigt att få in både mäns och kvinnors perspektiv. Jag är övertygad om att detta dubbla perspektiv är lika bra för män som för kvinnor.

    Anne har ett eget kontor i centrala Varberg, men inget slår att samarbeta med andra tycker hon. Genom det kvinnliga nätverket Qniv har hon träffat många av dem hon jobbat i projekt med.

    - Jag tycker vansinnigt mycket om att samarbeta. Jag älskar det! Ibland kan det vara bra att sitta själv men jag blir så mycket bättre när jag får samarbeta, och det är så mycket roligare, säger hon. Människan är ett flockdjur. Det är när man möts som det händer spännande saker!

    Som projektledare har Anne Andrén givetvis ett drömprojekt, om hon tillåts tänka bort alla ekonomiska hinder.

    - Då skulle jag köpa loss hela Caprinus och skapa ett häftigt kulturcentrum där! Det är förfärligt att det bara står och förfaller nu.

    Hon målar upp en bild av en levande offentlig mötesplats med ateljéer, scener, kafé, studentbostäder, kreativt företagande, forskning och plats för såväl yrkesutövande konstnärer som amatörer.

    - Vad det skulle kosta? Jag räknar så mycket annat… Man måste få ha drömmar och visioner som man inte behöver räkna på!