Ett halvt liv av hästshow

– Jag är för gammal tänker jag varje år men det är som ett gift. Snittåldern är 25 bland de andra i min grupp på riders. Man får lära sig att säga att det blir väl bra, istället för att säga att så har vi aldrig gjort förut, säger Anita.

Hon har hunnit fylla 70 år och har förutom Göteborg Horse Show även jobbat på flera mästerskap och andra event. Hennes arbetsplats är den plats dit ryttarna kommer mellan tävlingarna. Där servar hon dem med lite lättare mat och dryck som toast och korv med bröd Ryttarna går dit för att varva ner, men även för att det är en plats dit journalisterna inte har tillgång och de kan få en stund att samla tankarna utanför rampljuset.

– Det är fantastiskt att få uppleva på hemmaplan. Hästgalen som man är så får man inte missa det. Man får viga sin tid och man måste dock ha ett jätteintresse för att det ska fungera. Man sitter och tittar på ryttarna på tv och sedan träffar man dem och då tycker man att man känner dem, säger Anita och fortsätter:

– Jag hade inga förväntningar på ryttarna men de är hur trevliga som helst och precis som vi. Genom alla år är det bara en som jag blivit besviken på. Peder Fredriksson, som fick Jerringpriset är nog en av de allra trevligaste. Han och hans fru tar sig alltid tid att stanna upp för att säga hej och tacka så mycket för att vi är där och servar dem.

Göteborg horse show pågår varje vår och totalt samlar de drygt 350 personer som arbetar som volontärer och funktionärer. Att få uppleva ridsporten på nära håll, och se sina idoler på nära håll är en av anledningarna till hur de får så många personer att ställa upp att arbeta, ibland väldigt långa dagar, ideellt under veckan.

– Med tanke på att man jobbar häcken av sig kan man undra varför man kommer tillbaka. men man är som en stor familj, en del av gänget. Man får se väldigt mycket mer än om man hade gått dit bara som vanlig publik för att titta, man får vara med bakom och träffa ryttarna. Dessutom får vi alltid så mycket mer, de månar verkligen om sina funktionärer.

Anita har varit intresserad av hästar så länge hon kan minnas. Själv fick hon bara gå sporadiskt på ridskola när hon var barn, eftersom ridlektioner varje vecka blev för dyrt för mamman, som var änka. Men hästintresset behöll hon ändå och med åren såg hon till att få vara med hästarna ändå.

– Jag var i stallen och hjälpte till. Jag borstade och mockade och fick skritta ut dem åt de som hade dem där privat, inte ridskolans hästar. Det var alltid fina damer och herrar som ägde dem.

Anita spenderar en hel del tid med sin egen häst. Förra året dog hennes häst och hon hade då bestämt att hon inte skulle skaffa någon ny, men det löftet kunde hon inte hålla. Saknaden efter en hästkompis blev för stor.

– Det är en livsstil man kan inte koppla ifrån den. Kärleken till djuret är underbar. Att få pyssla och hålla på, man mår hur bra som helst av det. Sedan är ridningen underbar. Det finns inget negativt, mer än att det kostar mycket.