Hur kan man bli så matt av att uppleva en man ensam med sin gitarr och sitt munspel?
Men först fick vi höra AnnaLena Winter ensam med gitarr (vid pianot i ”Nothing without you”). Hon började med sex smakprov från nya Winter-plattan ”A matter of time” och rundade av med tre äldre låtar.
Hennes lätt hesa stämma gör sig bra till det nakna kompet. Utan bandet bakom sig blir det en lagom dos med en dryg halvtimme av mestadels vemodiga sånger där kärlek på olika plan är det centrala temat. Men mest hettar det den här kvällen till i ”The rage”, låten hon önskar aldrig skulle ha behövt skrivas (som kom till dagen efter att hon upplevt tsunamin i Thailand).
Ett helt annat temperament blir det när Elliott Murphy kliver in på scen och direkt får i gång handklapp med ”If poets were king”. 36 år på vägarna sitter i varenda ackord, munspelsblås och textrad som han viskar, sjunger och spottar fram den här kvällen.
Han är en gudabenådad berättare i sina bästa stunder och orden väller fram i en strid ström. Det är välformulerad lyrik och han är en driven gitarrist som inte behöver byta gitarr för att få variation på sitt oerhört kontrastrika spel.
Elliott debuterade ungefär samtidigt med sin gode vän Bruce Springsteen och deras skivor recenserades samtidigt i legendariska rockmagasinet Rolling Stone. Tidningen trodde mer på Murphy i det läget, men musikhistorien ville förstås annorlunda.
Att han fortfarande har en trogen skara fans och att det var en unik spelning falkenbergarna bjöds på kan styrkas av Fara Hassani och Pierre Lecomte. De åkte från Lyon i södra Frankrike för att få uppleva Elliotts fy- ra solospelningar i Sverige (hans första soloturné på 14 år). Fara tyckte att Falkenbergskonserten överglänste spelningarna i Stockholm och Göteborg tidigare i veckan:
– Det var mycket bättre respons från publiken här.
Något Murphy själv uppenbarligen kände då han bjuder på riktiga rysarversioner av låtar som ”You never know what you’re in for”, ”Drive all night” och ”Last of the rock stars” (som för en stund går över i popklassikern ”Shout”) för att bara nämna några.
Extranumren rymmer ett par mäktiga covers. Dels framför han Doors ”LA woman” (till skillnad från Jim Morrison har Elliott överlevt flytten till Paris) och viskar sedan fram en formidabel ”Blind Willie McTell”, Dylans fantastiska hyllning till den gamle bluessångaren.
– Jag har varit ute på vägarna i 36 år. Men detta är första gången jag spelat på en röd matta, noterar Elliott Murphy en bit in i konserten.
För min del får man gärna rulla ut röda mattan för Elliott fler gånger i Stadsteatern. Maken till akustisk rock’n’roll har jag aldrig varit med om.
Elliott Murphy, AnnaLena Winter Stadsteatern, Falkenberg, 29/4 Publik: cirka 250
1. If poets were king
2. Gone gone gone
3. Sonny
4. Graveyard scrapbook
5. Pneumonia Alley
6. Rain rain rain
7. Caught short in the long run
8. O Catarina
9. You never know what you’re in for
10. Last of the rock stars
11. On Elvis Presley’s birthday
12. Drive all night
13. Change will come
14. And general Robert E Lee
15. Diamonds by the yard
Extranummer:
16. Summer house
17. L A woman
18. Blind Willie McTell
19. Green river
Extra extranummer:
20. Come on LouAnn
