Marie Fredriksson i Roxette – en sprakande, bubblande popresa i regn-bågens alla färger. En ”Joyride”.
Marie Fredriksson solo – en känslig, spröd, men samtidigt stark och tung resa mellan visan, bluesen och rocken. En ”sjunde vågen”.
På fredagskvällen rullade den in i Halmstad teater. Barfota.
Och även om det till en början tog tid innan alla hade hittat sin plats eftersom konserten var flyttad från Halmstad arena till Teatern blev mottagandet enormt, fullt av värme och kärlek. Både från Roxette-fansen från Brasilien och övriga världen längst fram och hemmapubliken.
För Marie var tillbaka i Halmstad igen, där allting en gång började.
– Jag ville helst ha det så, i det mindre formatet. Roxette är ändå så stort så det känns rätt att spela på lite mindre ställen och då passar Teatern bättre, förklarade Marie för mig efter konserten på Konserthuset i Göteborg.
Det börjar också naket och skört med Marie, Christoffer Lundquist på akustisk gitarr och ”Så stilla, så långsamt”.
Men redan i låten därpå anslår hon och bandet tonen i den tunga ”Kom vila hos mig” från den senaste plattan ”Nu!” som får hela Teatern på fötter.
Annars får oftast de nya låtarna stå tillbaka för de äldre.
Eller som hon själv uttrycker det efter den stompiga ”Bara för en dag”:
– Vi ska spela lite nya låtar, men mest gamla för det tycker jag allra bäst om.
Och så blir det. Efter att ha hamnat lite på tomgång i bluesiga ”Det regnar igen” och ”Ber bara en gång” faller bitarna på plats i nya ”Sista sommarens vals” och ”Sparvöga”.
Men det parti som berör mest denna afton inleds med den finstämda duetten ihop med Jocke Pettersson, ”Ett hus vid havet”.
– Jag ska spela en låt som handlar om när jag fick cancer, introducerar hon nästa låt.
Då på albumet ”The change” 2004 hette den ”A table in the sun”. Nu i svensk skepnad heter den ”Ett bord i solen” som får publiken att tyst och andäktigt lyssna.
Det gör alla även i ett av aftonens starkaste nummer, den spröda ”Så skimrande var aldrig havet”. Det är, tillsammans med maken Micke Bolyos piano och Christoffer Lundquists tassande slidegitarr, så naket, så skört och så bedövande vackert att man är rädd att något ska gå sönder.
Och den totala kontrasten till finalen när den 30 år gamla ”Ännu doftar kärlek” från debuten ”Het vind” visar sig hålla ännu. Liksom det sköna soulsvänget i ”Så länge det lyser mitt emot”, mäktiga ”Om du såg mej nu”, en urstark ”Efter stormen” och dynamiska ”Den sjunde vågen”.
Med den avslutningen är det svårt att misslyckas.
Men Marie väljer ändå inte den säkraste vägen utan öppnar extranumren med den blytunga, suggestiva ”Mellan sommar och höst” med Bolyos malliga hammondstämmor och gitarrduell mellan herrar Lundquist och Pettersson.
För att sedan ta farväl med den lyckliga ”Den bästa dagen” och hymnen ”Tro” när ingen egentligen ville gå hem – 14 år efter förra soloturnén.
– När jag satte upp den här turnén var jag osäker på om folk verkligen skulle komma, medgav hon i Göteborg.
Men du behövde aldrig tvivla, Marie.
