Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

En höstvandring i Ätrafors

Ätrafors - ett industrisamhälle som somnat in. Men spåren berättar. Fortfarande snurrar de gamla turbinerna och kraften flödar. Ekomuseum nedre Ätradalen ordnade i söndags en höstvandring i Ätrafors.
Det blev en vandring bland sekelgamla industriminnen och gammal teknik som fortfarande är tipptopp och inte kan bli bättre.

Samlingsplatsen för avfärden var den tidigare järnvägsstationen Ätrafors, 24 meter över havet. Den ligger i Tormorup och är enligt vandringsguiden Margit Gustavsson troligen den enda stationsbyggnad utefter hela den gamla Pyttebanan som ser lika- dan ut nu som den gjorde på den tiden.

Den 27 september 1894 kom tågtrafiken i gång. Väntsalen fylldes med folk och godsmagasinet med varor.

De närmsta tio åren sjöd Ätrafors samhälle av industriell verksamhet och arbetarbarackerna täckte ett stort område. Det var ett hårt liv och bland de boende skördade tuberkulosen sina offer.

I oktober 1959 rullade det sista tåget förbi Ätrafors. Rälsen drogs upp och gräset tog över både spårområde och perrong. Men över platsen vilar ändå en uppbrottsstämning. En plats där något började eller slutade.

Men en sak fattas.

- En semafor önskar vi oss verkligen. Lik den som fanns här förr. Vet ni om någon så säg till! säger Margit Gustavsson till det 20-tal personer som var med på höstvandringen och lyssnade på hennes berättelse från förr.

Stationsbyggnaderna är välhållna och gräset kortklippt. Närboende lägger ned jobb på att hålla ordning kring stationsbyggnaden.

En väl stensatt jordkällare hör också till. Där bor nu spindlar av ansenlig storlek. Vackra, vita spindelkokonger hänger som små hönsägg i smala trådar från taket.

Ätrafors samhällsförening har också lagt ned arbete på att bevara delar av ortens industriminnen till eftervärlden och informera om historien.

I den lilla parken där Ätraforsvägen möter Okomevägen, nästan vid brofästet, har stenar från massaindustrins kollergång (krossmaskin) rests. Leif Gustavsson berättade om hur de användes till att mala massaveden till fiber.

Vandringen gick sedan över dammvallen, via Kärleksstigen, till Ätrafors kraftverk. En anläggning som byggdes 1927 på sin nuvarande plats. Första kraftverket byggdes 1918 men flyttades också hit. Kraftverkets maskineri, turbiner och generatorer är de samma.

Bättre än de som byggdes då går inte att göra i dag. Däremot är all elproduktion numera fjärrstyrd och stationen obemannad.

Ätrafors kraftstation producerar årligen el motsvarande behovet hos 2 600 eluppvärmda villor.

Efter Ätrafors byggdes i Ätrans vattensystem Skogsforsen 1937, Bällforsen 1952, Skåpanäs 1957 och Yngeredsfors 1964.

Vid sidan om Ätrafors kraftverk finns ett litet skyddsrum insprängt i berget. Här skulle ledningen för kraftverket tillfälligt kura vid fientligt överfall.

Salen rymmer runt tjugo personer. Där fanns telefon och toaletter.

Leif Gustavsson vill gärna komma i kontakt med folk som vet mer om hur det gick till när skyddsrummet byggdes.

87-årige Anders Danielsson

i Bjerrome minns när han med häst och vagn transporterade utrustning till det nybyggda skyddsrummet.

- Då jobbade jag som dräng på Långvangsgård alldeles i närheten och fick flera gånger i uppgift att med häst köra transporter både till kraftverksbygget och skyddsrummet.

- Jag minns att jag fick i uppdrag att köra utrustning till skyddsrummet som då var helt nybyggt. Vid skyddsrummet fanns ingen plats för hästarna och vagnen att vända utan jag var tvungen att backa tillbaka ett par hundra meter. Men det gick bra. Hästarna var snälla, berättar Anders Danielsson som själv inte orkade gå med på höstvandringen.

LENNART ANGKÄRR

[email protected] 0346-290 72