Den brittiske geologen Brian Harland upptäckte att det finns stenar och block som är skavda och räfflade av is precis överallt på jorden. Och många av dem härstammar från samma tidsålder, för drygt en halv miljard år sen. Jorden måste ha genomlevt tider med is ända ner till tropikerna, menade Harland. Ingen trodde honom.
Den andra trådändan kom från den ryske geofysikern Michail Budyko, en av den moderna klimatforskningens pionjärer. Budyko studerade hur nedisning samverkar med klimatet, i det som kallas albedoeffekten.
Is reflekterar solsken. Stora istäcken hindrar solen från att värma jorden och dess hav.
Det blir ännu kallare, och ännu mera is, och ännu kallare...
Budyko räknade efter. Det räcker med att halva jordklotet täcks av is för att processen ska skena. Hela planeten blir en snöboll.
Men Harland och Budyko var inte samstämda. Det Harland såg var spår av dynamiska förlopp med väldiga havsisar och glaciärer som rumsterade om i geologin. En total, heltäckande is trodde han inte på.
Men i Budykos kalkyler fanns det inte utrymme för halvmesyrer. En istid som skenar går inte att stoppa. Allt blir oåterkalleligt djupfryst. Därför trodde inte Budyko att det hade hänt.
Idén har levt vidare. Geologerna har hittat allt fler spår av globala istider, fast pusselbitarna inte alltid stämmer överens. Och klimatforskarna har försökt räkna ut vad som händer om man tar med koldioxid i ekvationen.
Jordens atmosfär har alltid innehållit koldioxid. Den tvättas ur efter hand av regn och binds kemiskt i berggrunden. Men förrådet fylls på av vulkaner, som spyr ut berggrundens koldioxid igen. Det här är ett av planetens stora kretslopp, det som på en tusenårsskala knyter ihop geologin med klimatet.
Kretsloppet är självreglerande. Mer koldioxid ger varmare klimat, som skyndar på urtvättningen. När koldioxiden minskar blir det kallare igen och kretsloppet bromsas. I det långa perspektivet hittar jorden en jämvikt.
Men jämvikten kan rubbas (vi gör det själva just nu). För en halv miljard år sen var solens strålning svagare än i dag. Om koldioxidhalten halkade neråt kunde Budykos scenario dra igång och jorden bli nedisad.
Men om hela klotet täcks av is bryts kretsloppet. Det finns inte längre något regn som lakar ur koldioxiden.
Vulkanerna, däremot, kan lätt slå hål i ismassorna och bolma ut mer koldioxid.
Resultat: atmosfärens halt av koldioxid byggs upp till enorma nivåer. Efter tio–tjugo miljoner år blir atmosfären så varm att isens välde bryts. Albedoeffekten börjar verka åt andra hållet, med en skenande issmältning. Jordens klimat förbyts på kort tid från arktisk kyla till tropikhetta.
De flesta forskare är i dag överens om att jorden verkligen drabbats av en drastisk nedisning, kanske flera gånger, för mellan en halv och en miljard år sen. Men de är inte överens om detaljerna, eller om hela klotet var djupfryst samtidigt. Många håller sig till en vagare variant som kallas slaskbollsteorin.
Det här är ett aktivt forskningsfält, i snabb förändring och med många överraskningar.
Snöbollsjorden har blivit ett slags virtuellt laboratorium där forskare testar olika hypoteser, som de sen försöker verifiera med alltmer avancerade mätningar och analyser.
En liten men väsentlig pusselbit redovisas i årets första nummer av tidskriften Science.
Den ger det första någorlunda direkta beviset för att atmosfärens halt av koldioxid nått extrema nivåer, samtidigt som stora delar av jorden täcktes av is.
Det är ett internationellt forskarlag som hittat en intressant bergart på Svalbard. Den har bildats i en glaciärsjö för 635 miljoner år sen, när Svalbard befann sig på södra halvklotet.
En glaciärsjö skapas av smältvatten, och den är isolerad från havet. Det regnar inte under istider. Men sjön kan påverkas av själva luften. Mineral som bildas i en glaciärsjö kommer att kemiskt spegla atmosfärens sammansättning.
Och stenarna på Svalbard visar fingeravtryck av en koldioxidhalt som är flera hundra gånger högre än den vi har dag, precis som klimatforskarna förutsagt. Det är den koldioxiden som bör ha fått vågskålen att tippa över, från istid till värmeperiod.
Men hur kunde livet klara sig genom miljoner snöbollsår, följda av ugnshetta? Många biologer tvivlar på geologernas och klimatforskarnas pusselbitar.
Men inte alla. Livet klarade sig trots allt – och fick en omstart. Strax efter snöbollen kom den dramatiska fas som kallas den kambriska explosionen, när hela menageriet av djur och växter experimenterades fram i febril takt. Evolutionen tog sats på nytt, och blomstrade som aldrig förr.
