Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Image - 1
dödskamp. Att ha tvingats se en äldre människa svälta ihäl under våndor, väcker självfallet frågan om varför aktiv dödhjälp inte anses humant.

Dödshjälp – av ren respekt för livet

Hennes läppar var spruckna av uttorkning. Ångestljuden som kom ur den öppna munnen skar i hjärtat. Med en bomullsklädd pinne, doppad i en vattenfylld vit plastmugg, försökte vi fukta läppar och tunga.

På fackspråk kallas det palliativ munvård i livets slutskede.

Om slutet rådde ingen tvekan. Men att se processen när en älskad människa, under uppenbara våndor, tvingas att sakta svälta ihjäl gör något med den som sitter bredvid. Hur innerligt önskade jag inte att aktivt kunna korta vägen till den himmel som väntade. Att få ta den där morfinsprutan och öka dosen medan vi höll den hand som inte längre kunde krama, bara krampa.

Ett mer värdigt sätt att ta farväl debatterades inlevelsefullt under Centerstämman för en dryg månad sedan. Flera ombud ville låta utreda aktiv dödshjälp för terminalt sjuka.

– Frågan är inte liv eller död, det är om att slippa lidande, sade en läkarstuderande.

Han var inte den ende medicinskt utbildade som hade synpunkter på dagens strikta regelverk, ett regelverk som bland annat får till följd att terminalt sjuka åker utomlands för att få hjälp till ett värdigt slut, alternativt försöker ta saken i egna händer.

– Hen försökte ta sitt liv genom att skära sig, berättade en talare om en patient som nekats hjälp att påskynda det oundvikliga.

Att åtminstone våga utreda frågan är väl det minsta man kan begära? Men det tyckte inte Centerstämman, lika lite som det för närvarande finns en politisk majoritet för frågan. Ämnet anses alltför kontroversiellt.

– Vem skall bestämma när någon skall dö? är en vanlig fråga.

Svaret är självfallet den dödsjuke individen. Skulle hen, när de definitiva slutet närmar sig, inte vara i stånd att just då meddela sin vilja borde det finnas möjlighet att efterlämna sig ett skriftligt önskemål.

Öppnar vi inte locket till Pandoras ask om vi skulle göra det möjligt att förkorta dödskampen?

Under förutsättning att dödshjälp reserveras för just terminalt sjuka – ett tillstånd som erfarna läkare torde vara fullt kapabla att avgöra om patienten befinner sig i – är det svårt att se hur det skulle riskera att minska vår respekt för livet. Aktiv dödshjälp åt en dödsjuk människa är snarare ett uttryck för motsatsen.

Tänk på döden. Så står det ofta över gamla kyrkogårdsportar. Och i helgen gör många svenskar precis just det – tänker på döden. Vi hedrar våra döda genom att tända ljus och pynta saknade och älskade släktingars och vänners gravar. På kyrkogården förenas vi i en stilla och vacker ceremoni.

Men nog borde vi tänka på döden lite oftare. Tala om den lite mer. Diskutera varför det anses rätt och riktigt att en människas dödskamp, när det vill sig illa, absolut ska vara en utdragen process.

När jag står vid graven ser jag henne framför mig. Jag ser det gråa håret, som hon alltid var så mån om under sin glans dagar, stå som en raggig gloria runt det magra ansiktet. Och jag förnimmer lukten i det där rummet på äldreboendet där vi satt i dagar, oförmögna och förbjudna att göra annat än att badda en öppen mun och hålla en kallnande hand.

Av respekt för livsgnistan, låt mig tända detta ljus i din åminnelse, Farmor. Detta i hopp om att bidra till en förändring som gör att fler döende slipper det slut du tvingades genomlida.

Image - 2
MEST LÄST