Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Briljant show med tidlös räknenisse

Money makes the world go round, heter det i visan och det stämmer väl mer eller mindre för oss alla – men framför allt för Harpagon, huvudpersonen i Molières 1600-talsklassiker "Den girige".

Den girige

Av: Moliére. Översättning: Allan Bergstrand. Bearbetning: Staffan Roos och Magnus Florin.

Regi: Gösta Ekman. I rollerna: Johan Rabaeus, Christoffer Svensson, Sanna Sundqvist, Marie Richardson. Scenografi: Nina Fransson. Kostym: Camilla Thulin

Dramaten i samarbete med Riksteatern, Halmstads teater 1/12

Denne hustyrann har, i likhet med Pippi Långstrump, en kista full med gullpengar som han älskar. Han klamrar sig fast vid kistan med en erotisk glöd och är livrädd för att någon ska stjäla hans rikedom. För vad finns det för annat värde i livet än pengar?

Nej, ingenting. Han slösar inte ett öre i onödan och är inte ens fåfäng. "Varför ha peruk när man har eget hår, gratis?", som han säger till sin son Cléante.

Begäret får denne girigbuk att till och med – utan betänkligheter – neka sina barn att bli lyckliga. Dottern Élise lovar han bort till en gammal rik man, trots att hon älskar en annan, och Harpagon vill själv ha sonens älskade Mariane. Av ekonomiska skäl.

Det är Johan Rabaeus som spelar den i grunden tragiske Harpagon i Dramatens uppsättning – som på torsdagen besökte Halmstads teater – och han är magnifik.

Han äger hela scenen där han domderar, skriker, kvider och brister ut i evighetslånga harklingar. Det är vansinnigt roligt och det var länge sedan jag skrattade så mycket som under pjäsens första akt.

Men regissören Gösta Ekman ger även de övriga skådespelarna utrymme och Marie Richardson övertygar som den cyniska äktenskapsmäklerskan Frosine, när hon lurar i en lättsmickrad Harpagon att unga kvinnor främst vill ha äldre män. Själv är Frosine ute efter pengar. Förstås.

Christoffer Svensson (som Cléante) slingrar sig likt en mask på kroken och töjer ut stavelserna som ett gummiband i sina försök att säga exakt rätt ord till sin far. En enda felaktig stavelse kan störta sonen i fördärvet, det är ingen curlingpappa han förhandlar med.

I andra akten tappar pjäsen i intensitet, trots att det är där alla förvecklingar klaras ut. Det är som om Molière redan har bränt av sina bästa repliker.

Men "Den girige" förblir ändå underhållande hela vägen. Det är dessutom en snygg föreställning där Nina Franssons sparsmakade scenografi ger utrymme för alla ränker och krumbukter. Det finns knappt någon rekvisita förutom pjäsens nav: kistan med pengar.

Det ligger förstås i luften att man ska dra paralleller mellan "Den girige" och dagens fallskärms- och bonusavtal, och visst är Harpagon en tidlös räknenisse. Men i övrigt är pjäsen med sina tillbakadragna kvinnoroller alltför daterad (även om det petas in moderna fraser som "fredagsmys" och "vi vänder blad") för att väcka några djupare funderingar om girighet.

Det tidlösa ligger snarare i komiken och ett manus som ger skådespelarna chansen att briljera utöver det vanliga och bjuda på en skamlöst rolig kväll.

KuDen girige1.jpg
MEST LÄST