Dexters lärarfilosofi. ”Kids don’t care how much you know until                          they know how much you care.” (Ungar bryr sig inte om hur mycket du vet förrän de vet hur mycket du bryr dig om.)
Dexters lärarfilosofi. ”Kids don’t care how much you know until they know how much you care.” (Ungar bryr sig inte om hur mycket du vet förrän de vet hur mycket du bryr dig om.)

Att bry sig om är nyckeln för Dexter Camejo

”Det finns inget bättre. än att få arbeta med unga människor – de är så roliga, så kreativa, så raka. Och de kan lukta sig till sanningen, så du måste själv vara ärlig och sann om det ska bli bra.” Orden är Dexter Camejos, lärare för de äldre eleverna på Montessoriskolan Lära för livet i Breared i Varberg.

ANNONS
|

Dexter Camejos historia börjar på soliga, varma Trinidad i Västindien. Här växte han upp med en storebror och en lillasyster. Att han en dag skulle leva och verka i Sverige var så fjärran från hans tankevärld att vi inte ens ska försöka beskriva det. Han drömde om rugby och så småningom även om USA, dit han åkte som 21-åring för att studera.

Det blev många år i USA. Dexter träffade sin blivande fru Natasha, även hon från Trinidad, de bildade familj och fick två döttrar, Yraiz och Yacine. Dexter, som utbildat sig till psykoterapeut, arbetade på en skola med att hjälpa ungdomar med problem. Han trivdes bra med sitt arbete.

ANNONS

– Men jag jobbade mycket och när våra döttrar var 7 och 10 år gamla kände jag att jag ville ha mer tid för dem. Barn växer upp så fort, jag ville inte missa hela deras uppväxt.

Dexter vände sig till skolledningen och undrade om det fanns något annat arbete han kunde göra och fick beskedet att de behövde lärare. Eftersom det var en montessoriskola han arbetade på började han utbilda sig till montessorilärare. Och nu kommer Sverige in i bilden: en av de lärare Dexter hade under sin utbildning var Jenny Marie Höglund, skolledare för Montessoriskolan Lära för livet i Varberg.

– Hon är en av de främsta i världen inom sitt område, och när hon frågade mig om jag kunde tänka mig att komma hit och arbeta kände jag mig mycket smickrad!

När Dexter fick frågan hade han och familjen redan tagit steget över Atlanten till Europa. En tid i Maria Montessoris hemland Italien, ett år i Schweiz – och sedan upp till landet i norr.

Faktiskt en ganska lätt omställning, konstater Dexter så här tre år senare.

– Människor här är så vänliga, artiga och hjälpsamma. Och alla talar ju engelska!

Bland det första familjen upptäckte var att de inte behövde bilen.

ANNONS

– Vi sålde den. Vi klarar oss jättebra med cykel och tåg och det är faktiskt riktigt skönt! I USA bygger allt på att alla har bil, överhuvudtaget är hela livsstilen där påfrestande och självcentrerad. Livskvaliteten är så mycket bättre här!

Fast det är klart, badvattnet på Västkusten lär aldrig få den behagliga temperatur som badvattnet runt Trinidad har.

En av de få riktigt soliga dagarna i sommar var Dexter på stranden med hela familjen men det tog emot att doppa sig, skrattar han.

– I Trinidad är badvattnet som en mjuk, varm filt som sveper in dig. Det var det inte här kan jag säga!

Längtar du hem till Trinidad?

– Jo, naturligtvis gör jag det ibland. Där har jag mina föräldrar och syskon, vänner som känt mig sedan jag var liten. De rötter och de sammanhang jag har där går inte att återskapa. Man missar de stora händelserna, bröllop, begravningar – man är inte längre del av det livet och det känns svårt ibland.

ANNONS

– Men samtidigt är det så mycket bättre för våra döttrar att få växa upp här. Det är en lugnare och tryggare miljö – jag har faktiskt aldrig känt mig orolig för dem här. Och de har lärt sig tre språk utöver engelskan sedan vi flyttade till Europa – italienska, tyska och svenska. Sånt är värdefullt!

Själv kämpar Dexter en lite ojämn kamp med svenskan men i hans roll som lärare gör det inte så mycket. Han undervisar på engelska, vilket snarast blivit en extra bonus för eleverna. Och han stortrivs:

– Jag önskar ibland att jag satsat på att bli lärare tidigare i mitt liv. Samtidigt har jag haft stor nytta av mina 15 år som psykoterapeut. Det arbetssättet stämmer så väl med montessoripedagogikens grundstenar.

Dexter berättar om den lyckade kombinationen av teoretiska studier på skolan och praktik på skolans bondgård i Sätila. Under praktikveckorna tar elever från sexan och uppåt hand om både hushållet, odlandet och djuren.

– Det är så tydligt hur de mognar. Det är lugnt däruppe, inga dataspel, inget annat som stör. Och alla får en chans att upptäcka att de är bra på något, att det inte bara är teoretiska kunskaper som räknas.

Att få vara med och påverka unga människors utveckling är en gåva, säger han och citerar en tänkare: Att röra vid ett barns själ är det närmaste Gud man kan komma.

ANNONS

– Jag var själv ingen strålande elev när jag gick i skolan, men jag hade lärare, livlinor, som såg mig och trodde på mig. Det är avgörande för hur självkänslan utvecklas. Man måste hitta något man uppskattar hos varje elev – då förstår de att man bryr sig om dem, deras tankar, drömmar och åsikter.

Att bry sig om är själva nyckeln, säger Dexter. Eller med hans egna ord:

– Kids don’t care how much you know until they know how much you care. (Ungar bryr sig inte om hur mycket du vet förrän de vet hur mycket du bryr dig om.)

Dexter har sin yngsta dotter i klassen. De har diskuterat igenom det noga.

– Hemma är jag pappa, i skolan är jag Dexter. Yacine vet att hon inte får några fördelar av mig, tvärtom måste jag vara hårdare mot henne. Det är ingen lätt situation men hon förstår. Det enda är väl att hon inte kan komma hem och påstå att hon inte har några läxor, säger Dexter och skrattar.

Och nu ska Dexter fylla 50 år. Han har funderat en hel del på det:

– Måste jag ändra mig, bli seriös och vuxen nu? Jag frågade en god vän som snart är 70. Han svarade: ”Nej, du ska bli roligare, omåttligare, du ska njuta av livet!”

ANNONS

– Det kändes skönt – jag får fortsätta att vara den jag är! Jag är gammal nog att kunna se tillbaka på bra saker som har hänt och jag minns fortfarande vem jag var för 25 år sedan.

ANNONS