Tryckfrihets-och religionsfrihet-lagarna är två av grundstenarna i vår demokrati och de mänskliga rättigheterna, urkunder som kräver att koranbränning förbjuds.
Undfallenheten visar handfallenhet över vilka lagrum som kan användas och att man inte kommer överens om åtgärder. Det hela slutar med att de som vill ha en sådan negativ stämning som möjligt mot invandrare över huvud taget klappar i händerna av förtjusning. Samtidigt går dessa skändare av tryckfrihet och religionsfrihet från brottsplats till brottsplats i stället för att med brottsbalk eller terrorlagstiftning undanröjas så fort som möjligt att vanligt folk med vilken tro och övertygelse dom än har kan leva sina liv med nära och kära i trygghet. Att skända ordet är att skända profeter, filosofer, författare och åsikter och tankar i dagstidningar, romaner och andra verk i ett tusenårig kontext såväl med nazisternas bokbål som heliga skrifter. Tyvärr har det gått troll i debatten. Jag är väl medveten om att jag inte ligger i mainstream i debatten men ser också att politiker, journalister och experter av olika slag slirar på tolkningar av lagtexter och uppfattningar.
Tryckfrihetslagen har sitt ursprung i Frihetstiden på 1700-talen, då liberalerna var trötta på att alltid söka tillstånd för att ge ut tryckta alster, där man kunde kritisera missbruk, korruption och vanstyre från myndigheter och de ledande. Kungen, riksdagen och den kristna tron fick man inte sedan heller skriva något ofördelaktigt om. När Gustaf III blev enväldig något årtionde senare tog han bort lagarna, som kom tillbaka med 1809 års grundlag och som gäller även idag. Det är alltså mot makt som missbruk, som lagarna är riktade mot. Därför måste det vara förbjudet att elda upp eller på annat sätt förstöra allt tryckt material i särskilda demonstrativa syften. Därför borde det vara förbjudet att elda upp religiösa urkunder, romaner som 491 eller morgontidningen offentligt i demonstrativt syfte. De är alla ett sätt att uttrycka åsikter, värderingar och uppfattningar utan att kränka enskilda eller grupper av människor. Om tvist uppstår finns en särskild jury att handha ärendet.
Yttrandefriheten är enligt min tolkning en enklare lag att både tolka och beivra genom de publika förtal, hat, hot och hets som idag blir allt vanligare.
Att publikt och i demonstrativt syfte bränna koranen måste vad jag begriper innebära en kolossal skändning och förnedring av den trosuppfattning och existens, som personligen kan beröra nästan en tiondel av Sveriges befolkning. Därför är det märkligt att sådant den ena gången efter den andra får fortgå och dessutom beskyddas av svenska myndigheter. Det är en uppenbar kränkning av den som grundlag avsedda religionsfriheten, som stadfästes 1952.
Dessa tankar väcker hos mej minnen till livs. När jag 1954 blev folkskollärare hade jag lärt mej åtminstone tre ackord på tramporgel som komp till morgonbön med psalmsång. 1958 blev det morgonsamling och jag minns att jag då började läsa "Åke och hans värld" för eleverna. Samtidigt förlorade kyrkan sin officiella tillsyn över skolväsendet och i och med grundskolans införande 1962 blev kristendomskunskap religionskunskap och skolan åtminstone på pappret mer konfessionslös. Äldre troende och konservativa lärare kunde fortsätta med sin morgonbön ända in på 70-talet.
Alf Hjertström