Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Nya scenerier. Regissören Peter Konwitschny har placerat Richard Strauss "Salome" i en bunker vid utbrottet av ett kärnvapenkrig. Recensenten Sven Andersson uppskattar inte tilltaget men tröstar sig med föreställningens musikaliska värde.

    Artisterna räddar inte "Salome"

    SCEN

    Salome, Göteborgsoperan, premiär 10/9

    Av: Richard Strauss efter en pjäs av Oscar Wilde. Dirigent: Patrik Ringborg. Regissör: Peter Konwitschny. Scenograf och kostymdesigner: Johannes Leiacker. I rollerna: Annalena Persson, Mats Persson, Thomas Sunnegårdh, Ulrika Tenstam, Nikola Matišic, Erika Sax m fl, Göteborgsoperans orkester

    En ny- eller omtolkning av ett operaverk innebär inte sällan en vantolkning. Därvidlag skiljer sig inte Peter Konwitschny sig mycket från flertalet av sina klåfingriga kollegor i facket.

    Handlingen i Richard Strauss enaktare ”Salome”, som i lördags hade premiär på Göteborgsoperan, är egentligen ganska enkel. Den judiska prinsessan Salome har ett starkt begär till Johannes Döparen som dock avböjer alla inviter.

    Efter att ha dansat de sju slöjornas dans för sin styvfar Kung Herodes begär hon Johannes huvud på ett silverfat vilket hon också efter ett visst motstånd får. Där tar en lång slutscen vid där hon bland annat kysser munnen på det avhuggna huvudet innan hon själv går ett ödesdigert slut till mötes.

    Eftersom operan begick sin urpremiär 1905 och pjäsen är ett drygt decennium äldre kan det vara rimligt att anlägga ett freudianskt perspektiv på berättelsen. En begåvad regissör kan därför inom de givna ramarna vaska fram ett och annat spännande, och därtill psykologisera på ett trovärdigt sätt.

    Men att införa ovidkommande element, skapa scenerier som svär mot texten, och dessutom ändra på handlingen så att det passar de egna syftena är ett brott mot verket, mot dess upphovsman och till sist även mot publiken.

    Det mesta som Peter Konwitschny har åstadkommit är ett rent övergrepp på Richard Strauss opera som här utspelas i en bunker vid utbrottet av ett kärnvapenkrig. Det finns till exempel inget i handlingen som talar för gruppvåldtäkter och andra grovheter, för att bara nämna något skamgrepp från regissörens sida. Att dessutom låta Johannes Döparen bära runt på sitt avhuggna huvud är rent obegripligt – och fånigt!

    Lika löjligt är det att Johannes Döparen sitter vid ett matbord med en påse trädd över huvudet. Detta skulle man i stället erbjuda publiken så att den slapp se eländet.

    En tröst är ändå att föreställningen har en hel del av musikaliskt värde att erbjuda. Patrik Ringborg lyckades mer än väl med att vaska fram det väsentliga ur det komplexa partituret där både klangfullhet och dynamisk spännvidd bredde ut sig i orkesterdiket.

    Trots ett något överdrivet vibrato så bemästrade Annalena Persson den oerhört krävande titelrollen med ett starkt utspel och en vokal intensitet, inte minst i den magnifika slutscenen. Husets fine allroundbaryton Mats Persson sjöng Johannes parti säkert och med eftertryck.

    I karaktärsrollerna som Herodes och Herodias var tenoren Thomas Sunnegårdh och mezzosopranen Ulrika Tenstam helt rätt placerade med sina uttrycksfulla röster.

    Dessa fyra utmärkta artister, liksom flera andra, hade man velat uppleva i en seriös och trovärdig iscensättning av ”Salome” och inte i denna flopp!