Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

turkbulgarer11jan90.jpg
HN den 11 januari 1990. Dagen efter att de 35 första bulgarienturkarna anlänt till Ringhals, med den första busslasten av sammanlagt 350 flyktingar som bereddes en plats på den tillfälliga flyktingförläggningen. En del av dem blev kvar på Ringhals i närmare två år och bor i dag kvar i Varberg, men de flesta tvingades återvända till Bulgarien.

20 år sedan bulgarienturkarna kom

Det har gått 20 år sedan Ringhals stugby blev tillfälligt boende för flera hundra bulgarienturkar på flykt. HN har gjort en tillbakablick och träffat några av dem för att se hur deras liv ser ut i dag.

Det var som mest 5 plusgrader under dagen och 1,6 millimeter regn föll över Bua onsdagen den 10 januari 1990. Sedan fortsatte det att regna och under hela månaden kom över 100 millimeter, 60-70 procent mer än normalt enligt SMHI.

Stora mängder regn och kalla sydvästliga vindar. Det var alltså så vädrets makter valde att välkomna de 35 bulgarienturkar som var först ut i Ringhals personalbaracker, tillfälligt förvandlade till boende för flyktingar.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var ungefär lika välkomnande. Några veckor innan flyktingarna placerades på Ringhals gick rubriken ”Skärpt flyktingpolitik – Vi har nått gränsen för vad vi klarar” att läsa i Hallands Nyheter. Regeringen, med Maj-Lis Lööw som invandrarminister, hade i det som skulle komma att kallas för Luciabeslutet bestämt sig för en ”radikal omläggning av flyktingpolitiken”. Den innebar att det skulle bli mycket svårare att få asyl i Sverige.

Det var under den här tiden oroligt på många håll i Europa, inte bara i Bulgarien där turkarna förföljdes och fick böta om de talade sitt eget språk offentligt. I Rumänien störtades och avrättades diktatorn Nicolae Ceausescu och i Kosovo sköts demonstrerande albaner ihjäl av serbisk polis. Upptrappade motsättningar och oroligheter förde många flyktingar till Sverige och det hade under 1989 kommit dubbelt så många mot vad ”kapaciteten för ett ordnat flyktingmottagande” låg på, ansåg regeringen.

När beslutet om hårdare asylregler fattades, den 14 december 1989, hade Sverige tagit emot mellan 1 000 och 1 300 asylsökande per vecka och merparten av dem var turkbulgarer, enligt uppgifter i en TT-notis från januari 1990. Migrationsverkets statistik visar att medborgare från Bulgarien utgjorde den största gruppen bland asylsökande 1989. 5 013 asylsökande från Bulgarien 1989 – att jämföra med 54 året innan, eller 12 stycken år 2008. Om man räknar ihop alla asylsökande bulgarer de senaste 20 åren så kom mer än hälften just 1989. Turkiet stängde i augusti samma år gränsen mot Bulgarien när över 300 000 bulgarer av turkiskt ursprung sökt sig dit under första halvåret.

Det var alltså mot den bakgrunden bulgarienturkarna placerades på Ringhals, vårvintern 1990. De styrande politikerna hade gjort klart att flyktingarna inte skulle räkna med att få stanna i Sverige.

Men det fanns också motkrafter. Under månaderna som följde växte protesterna mot regeringens hårdare linje. Nationellt kritiserade samtliga politiska ungdomsförbund Luciabeslutet och demonstrationer hölls över hela Sverige. Det lokala missnöjet mot asylpolitiken visade sig i Väröbornas engagemang i bulgarienturkarnas situation.

De trotsade myndighetsbesluten och gömde undan de flyktingar som fått ett utvisningsbesked. De drog igång en marsch till Stockholm och de såg till att alla flyktingfamiljer fick en lokal fadderfamilj, vilket skapade nära vänskapsrelationer som är lika starka efter 20 år.

Det fanns de som till och med reste ner till Bulgarien för att med egna ögon se vad bulgarienturkarna valt att fly från. En resa som i sin tur resulterade i ett engagemang som håller i sig än i dag, då fler än 20 lastbilar rullat från Värö till Bulgarien med allt från 50 000 par skor till ambulanser och sjukvårdsutrustning.

Engagemanget för bulgarienturkarna finns alltså kvar, inte bara för dem som fick stanna utan också för dem som fick återvända – liksom för dem som aldrig kom iväg till Sverige.

Det har gått 20 år sedan den där regniga januaridagen. I februari 1990 hade de första 35 utökats till 349 bulgarienturkar som bodde på Ringhals. Av dem var 97 barn under 12 år. De flesta av flyktingarna tvingades återvända men få av dem finns i dag kvar i Bulgarien. De har istället flytt på nytt och sökt ett liv i västländer som Kanada, England, USA, Turkiet eller Tyskland.

- Högst tio av familjerna finns kvar i Bulgarien nu, säger Hasan Tataroff som var en av dem som fick stanna i Varberg, tvärtemot Maj-Lis Lööws intentioner med Luciabeslutet.

I Hasans fall krävdes det nio avslag på asylansökan innan han fick sitt uppehållstillstånd. Lokalbefolkningen gav aldrig upp. De hjälptes åt att hålla honom gömd ända fram till 1993.

Det har naturligtvis varit omöjligt att ta reda på vad som hände med alla som bodde på Ringhals för 20 år sedan, men omkring 50 av dessa familjer finns fortfarande kvar i Varberg.

- Oj, det trodde jag inte. Jag trodde faktiskt att alla fick återvända, säger Katarina Mlekov som under en tid var Invandrarverkets handläggare på Ringhals, men som inte minns särskilt mycket av den tiden i dag.

Det är svårt att veta varför så många som hamnade på Ringhals fick stanna, jämfört med dem som hamnade på andra förläggningar i Sverige, men det är rimligt att anta att det starka engagemanget från lokalbefolkningen gjorde skillnad. Att så många bor kvar i Varberg har i sin tur lockat många av de bulgarienturkar som fick uppehållstillstånd på andra håll i Sverige. I dag bor runt 75 bulgarienturkiska familjer i Varberg, över 300 personer.

En del av Ringhalsflyktingarna har ni kunnat läsa om i HN under dessa 20 år. Vi har tidigare skrivit om några av dem som blev kvar i Sverige (se exempel i artikeln här bredvid) och besökt några som tvingades återvända. Den närmaste tiden kommer du att få möta några fler vars liv förändrades för 20 år sedan. Både bulgarienturkar och eldsjälar i Värö.

För de allra flesta som kom hit har det gått bra, de har vänner, jobb och familjer i det nya hemlandet.

För andra var priset för att få stanna i Sverige högt. Bilgin, som är en av dem ni kommer att få läsa om, var bara sju år när han kom till Sverige. Hans far Aliosman tog sitt liv på Ringhalsförläggningen, när myndigheterna beslutat att familjen skulle tvingas återvända till Bulgarien.

turkbulgarer14mars90.jpg
MEST LÄST