Apropå:
Richard Böhme: Har svensk populism blivit rumsren?
Intressant att läsa nya definitioner av ordet populism i tisdagens ledare av Rickard Böhme. Det är annars ett epitet som använts som skällsord i den politiska debatten och gastats mot meningsmotståndare istället för att använda sakliga argument.
Böhme synes vilja tvätta detta ord. Han synes mena att det betyder ”politik för folket”, och hänvisar till Barack Obama, som själv kallat sig populist. Enligt ett annat språks definition.
Men det är inte så ordet använts i svenskt språkbruk. På svenska betyder det ungefär att ett politiskt budskap förs fram med förenklande påståenden om motståndaren samtidigt som man presenterar förenklade lösningar på komplicerade samhällsproblem. Sen skriker man högst i debatten för att fånga upp missnöje och frustration.
Typ, det är invandrarnas fel att sjukvården inte fungerar, att det är bostadsbrist, att ungdomarna inte får jobb, att ungarna inte lär sig nåt i skolan. Kriminaliteten särskilt, skylls på invandrarna.
Hat-och hämnd-retorik, som ger missnöjet en syndabock att angripa istället för att bemöta och föra fram hur det brister. Så lägger man ut (medvetna eller omedvetna) rökridåer och förhindrar att den verkliga orsaken kan skönjas bland dimmorna.
De så kallade mittenpartierna har för vana att föra fram att Vänsterpartiet är ett extremistiskt och populistiskt parti. Och det gör man på just det sättet som jag beskrivit ovan; inte genom att argumentera sakligt och underbyggt, utan genom att påstå att V är illvilliga på något oklart sätt.
Vi har nu ett ommöblerat politiskt landskap, där höger och vänster inte riktigt går att urskilja, där C pratar om ”Den breda mitten” utan att definiera vad som menas med det. Men är ”Den breda mitten” verkligen så politiskt sansad som C vill påstå? Man talar om liberala värderingar som om det vore något som räddar världen från… – Ja, vad då?
Från Kommunisterna som roffar åt sig våra egendomar och förslavar oss i saltgruvorna? Från den illvilliga staten som hindrar företagen att ge vinst och tvingar dem betala allt de tjänar i skatt utan att få något i gengäld?
Marknaden ska lösa allt, den ska inte regleras, tillgång och efterfrågan ska lösa alla problem. Staten och kommunen ska inte lägga sig i.
Margaret Thatchers, Ayn Rands, och Milton Friedmans extremliberalism hyllas okritiskt trots att de experiment som genomförts med dessa ideologier visar att de slår sönder samhällen, att endast de starkare är vinnare och de svagare är förlorare. De skapar missnöjda människor och konflikter i samhället, ökade klyftor, fattigdom och kriminalitet.
Det är med denna ideologi som de partier som C kallar ”Den breda mitten” vill slå sönder Den svenska modellen, som är den konstruktion som har gjort att vi i Sverige mestadels haft balans och fred på arbetsmarknaden, skapat balans i hyresmarknaden och faktiskt utgjort grunden för att Sverige kunnat bli ett rikt land med en blomstrande industri och välstånd åt alla.
Kanske är det istället dags att vi ger dessa läror ett nytt namn som bättre speglar dess effekt på samhället? Extremliberalism passar bra, eller tokliberalism som en mer familjär benämning. Och kanske dags att vi gör ett försök att omtolka partiernas placering på den politiska kartan, även om det är svårt.
Väljarna behöver veta detta för se vad de olika politiska ideologierna kan leda till för samhället som helhet om de tillämpas. Att föra politik för folket är inte populism, det behöver ett annat namn. Jag vill kalla det Demokratisk socialism!
Ingela Svensson
Ordförande i Vänsterpartiet Varberg