År 1993 blev Marita Skogum världsmästarinna på klassisk distans i USA. Sedan tog hon en paus från orienteringen, för att för två år sedan bli förbundskapten för damjuniorlandslaget. Nu tar hon ett nytt steg för att se till att Sverige får en individuell världsmästarinna igen.
Men beslutet togs inte utan vånda.
- Först måste familjen ställa upp.
Det betydde att maken Michael Magnusson och barnen Sandra, 11, Johanna, 7, och Emilia, 4, fick ha ett rådslag. Och med en mamma och hustru som får kring hundra resdagar per år tåldes det att diskuteras.
- Men de gav mig sitt stöd, säger Marita.
Sedan var det arbetsgivaren på Ängskolan i Skene som skulle säga sitt.
- Det var inga problem. De ställde verkligen upp och jag fick tjänstledigt från mitt jobb som idrottslärare. Det hade inte gått annars. Nu får jag tid till min familj, och till att planera mitt arbete hemma.
Men dessa två ja betydde inte direkt ett ja från Marita.
- Nu fanns helheten, men jag var tvungen att gå till mig själv och känna om det var detta jag ville göra.
Och det blev ett positivt svar från Marita Skogum till Marita Skogum.
- Jag har som aktiv fått så mycket stöd. Nu var det dags att ge tillbaka och sedan får jag syssla med något som är mitt stora intresse.
Vilken blir din roll?
- Jag ska främst vara en coach och handledare som uppmuntrar tjejerna. Sporten är ett livstänkande, och dagens elit får lägga ner så oerhört mycket tid. Det jag ska göra är att underlätta för dem.
Vad bli svårast?
- Att sätta gränserna för vilka som får vara med. Sedan är det viktigt att kunna motivera sina beslut.
Direkt fick hon, tillsammans med avgående förbundskaptenen Anders Tistad, ta ut 2002 års landslagstrupp.
- Det kändes som att kastas in i hetluften på en gång, men grovplaneringen är ju gjord sedan tidigare. För mig handlar det om att läsa in mig på löparna och på de aktiviteter vi ska ha. Målet är VM i Schweiz 2003.
Till helgen är det ett läger på Bosön och trots att hon inte tillträder sin tjänst förrän 1 januari 2002 kommer Marita att stå längst fram och leda lägret.
- Jag ska ha personliga samtal med alla löparna för att se vad som finns bakom varje namn. Jag är nyfiken på deras personligheter, inte bara på deras resultat.
Marita är noga med att påpeka att hon i sitt arbete inte kommer att utgå från sig själv, trots sina stora framgångar.
- Det har jag aktat mig för. Det är viktigt att tjejerna tänker själva.
Hon ser alltså sin roll som coach, men hoppas att Orienterings-Sverige får fler tränare.
- Mina elever i skolan brukar säga: Det sa min fotbollsstränare, eller det sa min handbollstränare. Jag önskar att det var lika naturligt att säga orienteringstränare. Som det är idag är vi mer ledare än tränare, men jag hoppas att klubbarna inriktar sig mer på träning.
Hon är full av beundran för dagens ledare i sporten.
- Det gäller att verkligen bry sig om dem som tycker sporten är kul. Alla personer vill bli sedda, oavsett vilken nivå de befinner sig på.
Att sporten tappat mark vad gäller utövare de senaste åren förklarar Marita så här:
- Det beror mycket på samhället i stort. Utbudet är enormt och trenden är ju snabbare jag kan göra något desto bättre. Och man måste förstå att orientering är en komplex sport som man inte lär sig direkt. Vi måste kunna lära ut på ett enkelt sätt, för nyrekryteringen är viktig.
Berghemstjejen som började i klubben Skene Sois och slutade i Hestra minns sin egen karriär med glädje.
- Jag satsade hårt, men fick ut så mycket. Inte bara i tävlingsprestationen och i medaljer. Hela min person har utvecklats, jag har fått resa och se mig omkring, jag har fått nya kamrater och det är detta jag ska försöka förmedla till tjejerna i damlandslaget.
