Vi kör alldeles för mycket bil, vi gör för många flygningar, vi bygger för mycket i betong och vi äter alldeles för mycket kött. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den livsstil som sakta men säkert äter oss ur vårt eget hus.
–Om vi inte gör något, då kommer vi att se alla de effekter man talar om. Vi kommer att få förhöjda temperaturer, vi kommer att få förhöjda havsnivåer, malariamyggan kommer att breda ut sig i Europa och vi kommer att få flyktingströmmar som inte liknar någonting vi tidigare sett, säger Sigge Fleischer, professor på Högskolan i Halmstad.
Än så länge har enda botemedlet handlat om att dra ordentligt i handbromsen och se till att radikalt minska användandet av fossila bränslen. Men Sigge Fleischer och hans kolleger lanserar ett nytt komplement.
De naturliga utsläppen av koldioxid, de som alltid funnits, fördelar sig i ett jämt kretslopp. Skogar och oceaner har i alla tider fungerat som naturliga koldioxidsänkor. Det är sedan vi människor kom in i bilden som mängden koldioxid blivit alltför hög.
Man har under lång tid vetat att en del av koldioxiden liksom försvinner bort. Den finns inte i oceanerna och inte i atmosfären. Sigge Fleischer och hans forskarkolleger har nu upptäckt att den förmodligen finns i det han kallar koldioxidsänkor i marken. Koldioxidsänkor som skapas tack vare en mikrobiell process som kallas nitrifikation.
–Storleksordningen på de data vi har tagit fram stämmer väldigt väl överens med den mängd koldioxid som vi inte vet riktigt vart den tar vägen.
– Vi har också upptäckt att tillförsel av kväve i form av ammonium gör att marken kan ta hand om betydligt mer koldioxid än annars.
Hur mycket kväve marken kan ta upp beror på bland annat markförhållanden och temperatur.
För att processen ska fungera måste det vara kväve i form av ammonium som tillsätts. Ammonium som oxideras till nitrat vilket skapar energi för att driva kolsänkan. Om man i stället släpper ut nitrat, sådant som kommer ifrån avgaser till exempel, då riskerar processen att gå åt motsatt håll.
Menar du att det här betyder att man skulle kunna minska problemet med klimateffekter genom att aktivt tillföra kväve i form av ammonium?
–Jag menar i alla fall att det förmodligen går betydligt fortare än det gör att komma tillrätta med problemen genom att minska utsläppen.
Varför?
–Utsläppen har vi försökt minska ända sedan Kyotoavtalet och ännu har egentligen ingenting hänt, så varför skulle det göra det just nu?
Hur stor del av atmosfärens överskott de förstärkta kolsänkorna på land skulle kunna ta hand om, det vet han ännu inte riktigt. Men han är tämligen övertygad om att det finns betydande möjligheter med metoden. Han tycker egentligen det är svårt att förstå varför det inte finns ett större intresse för att arbeta med detta.
–Kanske är det helt enkelt så att man rent pedagogiskt tycker att det är viktigare att minska utsläppen. Missförstå mig inte, jag tycker också att vi ska minska utsläppen. Men jag tror att vi behöver göra båda delar för att nå resultat innan det är försent.
Men även om intresset för hans forskning är svalt i Sverige så börjar det hända saker ute i världen. För en tid sedan var han i Tyskland och föreläste och Kina står på tur.
–Kineserna är väldigt medvetna om att de har problem och de är nyfikna på det här, tyskarna också.
Är det Jante som spökar, eller är det det där med profeter och hemmaplan?
–Ja du, det var du som sade det.
Nitrifikation förekommer allmänt i väl luftad jord där pH inte är alltför lågt.
Ammoniak bildas när organiska ämnen förmultnar. Av nitritbakterier överförs den till nitrit, som av nitratbakterier oxideras vidare till nitrat. De högre växterna kan lätt tillgodogöra sig nitrat, och nitrifikationen har därför stor betydelse för markens bördighet.
Metoden behöver inte leda till ökat kväveläckage och därmed övergödning eftersom det som tillsätts kan återcirkulera i marken.
