Ledare 5/1. Den mjuka sanden, havet och palmerna borde göra stranden till en av jordens vackraste platser. Ändå är det en sorglig syn. Platsskräpet tycks aldrig ta slut, och mer och mer rullar in med vågorna. Det unika naturreservatet, världsarvsklassat tack vare sin biologiska mångfald, har ett gigantiskt problem emot sig.
Mayaindianerna ansåg området så gudomligt att det kallades ”himlens ursprung”, Sian Ka’an. Men människans synder har förvandlat det till något annat. Och just den befriande frånvaron av hotellkomplex gör, ironiskt nog, till att strandstädningen blivit extra eftersatt.
Här behövs, precis som i många fall längs vår egen västkust, såväl fler frivilliga städinsatser som en skärpt internationell kamp mot plastskräp. Precis som vad gäller våra egna kuster, kommer skärpet som sköljs upp på Sian Ka’ans stränder från ett stort antal källor, fartyg, andra länder med mera. Men skuldbördan delas också av den egna befolkningen - där, precis som här hemma.
Den som åker på mexikanska småvägar inser snabbt att dikesrenen ofta tjänar som soptunna. Där ligger hög efter hög med förpackningar och annat skräp som någon helt sonika dumpat där. Lite som en hel del svenskar helt sonika dumpar sin skit på marken efter en picnic i sommarkvällen, eller en festivaldag. Alla tycks de förvänta sig att någon annan städar upp.
”Det behövs skarpare lagstiftning och hårdare konsekvenser för den som väljer att skräpa ned på våra stränder istället för att ta hand om sitt avfall.”
Det skriver halländska centerpartister i ett debattinlägg på Ordet fritt.
Självklart har de rätt. Sedan ett antal åt är de förvisso olagligt att skräpa ned, den som avslöjas kan bötfällas. Tyvärr undkommer många ansvar just för att syndarna sällan kan tas på bar gärning. Skogen eller sanddynerna kan inte skvallra om vem som lämnade petflaskorna och engångsgrillen.
Därför är de där grillarna, som verkade så praktiska när de lanserades, på väg att fasas ut i många butiker. Människan är dem inte vuxna nog. Precis som många människor inte är tillräckligt vuxna för att hantera fyrverkerier, vilket beklämmande och bitvis mycket sorgliga vittnesmål efter årets nyår åter påminner om.
En del plastprodukter har på senare år förbjudits, som plastpåsar i vissa EU-länder. Andra är på väg att försvinna från marknaden. Men var och en av oss som sopsorterar vet att oändligt mycket onödig plast återstår.
Det är svårt att hålla tårarna tillbaka när man blickar över den skräpströsslande paradisstranden. Att börja plocka känns som ett hopplöst sisyfosarbete. Men ju fler som börjar, desto mer kan man göra. Och nog borde utlovande tekniska hjälpmedel kunna blir verklighet? Kan man pumpa upp olja från oändligt djup långt nere på havsbotten borde man väl i rimlighetens namn hitta metoder att suga upp plastskräp?