En gång innan har en ryttare vunnit Jerringpriset, Rolf-Göran Bengtsson. Han fick stå ut med smutskastning vid sin vinst 2011. Han var den dåvarande världsettan i hästhoppning, men fick stå ut med osportsligt hån trots sin titel. För det är vad detta är, osportsligt!
Jag har många gånger under mitt korta liv hört att ridsport inte räknas som en sport. “Det är bara hästen som gör jobbet”. Till de människorna som påstår detta vill jag gärna bjuda in till att hänga med mig till stallet och sätta sig på valfri häst. Att sätta sig där uppe och rida iväg, kanske ta ett hinder på 1.60 m, det är väl en baggis då när man ändå är igång? Jag säger inte att någon som simmar på elitnivå är sämre än en ryttare på samma nivå. För det går inte att jämföra de två olika sporterna. Jag har testat på både simning, fotboll, skidåkning och många fler sporter. Jag säger heller inte att de inte är värdiga ett pris. Men det är för att jag vet att de sporterna kräver lika mycket styrka och precision som en ryttare. Det enda som får dessa löpeldar fortsätta att växa är okunnighet.
Jag vill poängtera att ryttare nästan alltid hyllar sina tävlingskompanjoner, alltså hästen, mer än sig själva. De är ett team, och båda parter behövs. När Zlatan Ibrahimovic vann år 2007 så tog endast han emot priset och endast hans namn sågs, fastän han var en del av ett lag på ett tvåsiffrigt nummer. Jag tvivlar på att han nämnde varenda medspelare där på scenen, men Peder kunde inte göra det mer tydligt att han ville hylla sin häst.
Jerringpriset är folkets pris och inget pris om vem som har flest eller de största meriterna. Även vi ryttare är människor och vi tog vår chans som medborgare i detta land och röstade fram vår favorit. Jag kan inte stå för att alla golffantaster inte röstade på sitt ansikte utåt. Röstade du inte själv, så har du ingen rätt att klaga. Så nästa gång Jerringpriset ska delas ut, rösta, men tills dess får både ryttaren och hästen hyllas på festen.
Niondeklasselev på Kunskapsskolan, Varberg