Var finns humaniteten?

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå vilken press och frustration flyktingar tvingas leva under.

ANNONS
LocationHalland|

Att vara flykting och asylsökande är att slitas mellan hopp och förtvivlan, hela tiden. De har lämnat sina hemländer och sina rötter, inte för ro skull, utan för att de av olika skäl varit tvingade. De har, sålt allt de ägde för att kunna betala hutlösa priser för riskabla resor. De har vågat sina liv. Med hopp om ett liv i trygghet för sig själva och sina familjer.

Många har varit här i flera år, försökt att leva normala liv, alltmedan deras ärenden och öden legat i Migrationsverkets händer.

De har lärt sig hjälplig svenska på egen hand, de har tagit tillfälliga jobb, deras barn gått i förskolor och skolor. De har skaffat sig vänner, från jordens alla hörn, även svenska. Barnen har fått kompisar och skolkamrater.

ANNONS

En av de flyktingfamiljer som jag har lärt känna ska nu utvisas inom kort. Alla möjligheter är uttömda, nu tycks det inte finnas någon återvändo. Ingen hänsyn tas till att mannen fått en arresteringsorder och riskerar att fängslas så snart de landat. Kvinnan står under dödshot från sina föräldrar och släktingar för att hon ”gift sig med fel man”. Ett av barnen har autism, vilket kräver rutiner och trygghet. De har varit här i nästan fyra år.

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå vilken press och frustration de tvingas leva under. De går en mycket oviss framtid till mötes, i ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter och där ett människoliv inte är något värt. Den relativt lugna tillvaron som barnen haft här kommer att kullkastas och familjen splittras.

I fall som detta, och många, många andra, undrar man hur Migrationsverket tolkar FN:s barnkonvention där det bland annat står:

Alla barn har samma rättigheter och lika värde.

Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.

Alla barn har rätt till liv och utveckling.

Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

Det sliter i hjärtat, hur ska man kunna ingjuta livsmod i dem och hur ska man kunna ta farväl?

ANNONS

Inger Johansson

ANNONS