Det är med stor bestörtning, förtvivlan, ilska och sorg vi tar del av beslut som fattas, tas tillbaka, läggs på is, överklagas för att någon gång i framtiden utredas ytterligare. Inga frågor, som vi medborgare har, besvaras tydligt. Ingen vågar ställa sig upp och deklarera: ” Vi har i Sverige 9 000 svårt traumatiserade ungdomar, som i tre år eller mer pendlat mellan hopp och förtvivlan. Sömnlösa nätter och depressioner hör till vardagen. Ändå brinner de av energi, studerar svenska, engelska och matematik. Många klarar efter 2 års studier de nationella proven, som svenska ungdomar behöver 9 år för att klara av. Det är människor vi talar om, men behandlar dem som boskap – nej mycket sämre. Låt oss för en gångs skull visa medmänsklighet och moral och våga fatta ett beslut, där de 9 000 ensamkommande barnen får en chans att ge tillbaka allt, som de fått under dessa tre fasansfyllda år i det Sverige, som de trodde var så tryggt.”
Ingen av de 25–30 ungdomar, som besökt oss varje dag under året som gått på mötesplatsen Navet i Varberg talar längre om framtidsplaner – endast om överlevnad. Trots denna vardag så fylld av sömnlöshet och depressioner och konstanta oro vägrar de att ge upp.
FN:s barnkonvention, som Sverige har skrivit på säger: ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter oavsett religion, kön eller medborgarskap. Barnens bästa skall komma i främsta rummet vid alla beslut, som rör barn”.
Att flera av dem inte räknas som barn längre, beror ju på alltför långa handläggningstider i beslutsfattandet. Detta är enbart svenska myndigheters fel.
Ett gammalt talesätt säger att ” Ur kaos kommer ordning”. Måtte detta förverkligas. Till dess rekommenderar vi: Frys allt och låt ungdomarna börja sin gymnasieutbildning utan rädsla för omedelbar utvisning. Återkom efter valet med kloka genomtänkta beslut.
För Navets styrelse
Ingri Svenungsson
Johan Berntsson
Gudrun Håkansson
Birgit Nilsson
Leonor Nyström
Elke Textor
