Svar
på "Anhöriga – gör era röster hörda" (22/9).
Kände så väl igen allt som skrevs i artikeln "En vädjan om bättre vård" (6/9), som insändaren skrevs apropå
Min man har en neurologisk sjukdom och har hemtjänst cirka 3-4 gånger om dagen. Det andra dagliga som han behöver hjälp med hjälper jag honom med.
Många duktiga människor som har cirkulerat i vårt hem. Men också en del som inte ska jobba med människor, nya ansikten hela tiden som kommer hit och inte vet vad som ska göras, min man blir orolig då de frågar honom vad han ska ha hjälp med. Då får jag hjälpa till.
Många av personalen som jag har pratat med verkar ledsna och uppgivna, planering som inte stämmer osv.
Verkar som att det är många outbildade i personalen, men ändå måste vardagen för oss fungera. Tror inte det är många av oss som vill ha en person framför sig när jag sitter på toa, samtidigt som en person står å bläddrar i en telefon. Min man tål ingen stress och går inte att skynda på. Har haft många diskussioner med kommunen och planerare, men det hjälper inte. Nu har min man mig som är hans fru, men det har inte alla, och meningen är väl inte att jag ska hjälpa då vi betalar för denna tjänst. Tycker så synd om så många ensamma med nya ansikten hela tiden, tryggheten försvinner och vårt hem känns inte som vårt längre.
Som anhörig är det tröttsamt att tjata om sina rättigheter, jag har varit på väg att ta bort all hemtjänst många gånger, men insett att det inte går. Min man måste ha hjälp. Jag orkar inte då jag blivit sjuk själv. Många gör ett fantastiskt jobb, men hur länge ska ni orka? Så här kan det inte få fortsätta. Hemtjänsten måste bli bättre för både personal, vårdtagare!
Mitt hem är min borg
