Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

vävning
Terapi. På Solhaga fanns det en ganska stor avdelning, som bara benämndes som terapin. Där fanns bl a många vävstolar.

Det skadar inte att titta i backspegeln

Äldreomsorg. Under ett antal år på 1980-talet satt jag i socialnämnden. I uppdraget ingick bl a att vara kontaktperson för olika sociala institutioner.

På min lott föll Solhaga ålderdomshem. Det innebar att jag skulle göra regelbundna besök och sedan redogöra för dessa i nämnden. På Solhaga fanns det en ganska stor avdelning, som bara benämndes som terapin. Där fanns bl a många vävstolar. På den tiden var nämligen ett ålderdomshem ett hem för äldre människor, som av olika anledningar inte kunde bo ensamma. De behövde inte vara sängliggande, gravt dementa eller på annat sätt vara helt hjälplösa.

Vävning var mycket uppskattat, och flera av de lite äldre herrarna höll på med lite olika träarbeten och någon kunde läsa högt ur dagens tidning medan strumpstickorna klirrade.

En av de mest aktiva på terapin var Malin. Hon och jag hade många trevliga stunder tillsammans. Malin var en mycket duktig väverska. Hon var så förnöjsam, lilla Malin. Hon verkade trivas med sitt liv på gamla dagar.

Dock, en dag då jag kom på mitt besök, så var Malin ledsen – hon nästan grät. Det var så, att Malins mage hade börjat krångla, och nu hade det gått så långt att det krävdes en operation.

Hon hade fått tid på Varbergs lasarett. Tiden som hon skulle tillbringa där hade beräknats till 14 dagar. Nu grät Malin på riktigt när hon berättade detta för mig. Det var inte den ganska stora operationen, som bekymrade henne – nej då, det var något mycket värre. Malin hade bott på Solhaga ganska länge och bott in sig på sitt rum, som nu var hennes hem. Nu hade hon fått veta att hon inte fick behålla ”sitt hem”, när hon skulle vara på sjukhuset så länge. ”De säger att det inte får stå tomt och jag vet inte var jag hamnar när jag kommer tillbaka” snyftade Malin.

Detta var något jag inte ställts inför tidigare. Att inte få behålla sitt rum, om man behövde vara en tid på sjukhus! Så jag tröstade Malin, så gott det gick och lovade att göra allt jag kunde, för att få en ändring på detta.

Så när sammanträdet i socialnämnden kom och vi hade gått igenom ärendelistan, så begärde jag ordet. Jag minns att jag var så upprörd, att jag var tvungen att ställa mig upp när jag skulle tala. Jag var både arg och ledsen. Jag tror att det hade effekt för det blev alldeles tyst, när jag slutat tala.

Ordföranden Göran Persson var den som bröt tystnaden och sade att han förstod mig. Så här kunde det inte få gå till. På sittande sammanträde beslöt nämnden om en förändring.

Det var en fin stund, när jag kunde berätta detta för Malin.

Mycket vatten har runnit under Tullbron sedan dess. Hur det ser ut nu på våra äldreboenden vet nog de flesta. För att få en plats på ett äldreboende i dag, ska man nog vara i helt annat skick än på 1980-talet. Några kontaktpersoner från socialnämnden finns förmodligen inte heller. Det skadar inte att titta i backspegeln ibland. Vi vill gärna tro att utvecklingen går framåt. Gör den alltid det?

Eia Olofsson

MEST LÄST