En kvinna ler stort mot kameran. Hon har lyft armarna över huvudet och håller i en vävd banderoll. Trådarnas blåa och gula färger skär sig tydligt mot den vita väggen bakom henne. ”SVERIGE” står det med klara, stora, bokstäver.
”1,5 timme kvar till avspark. Kom igen nu Jannes gäng!”.
Lyckohälsningen är till Sveriges landslag som strax ska spela sin första match i VM 2018 mot Sydkorea. Kvinnan heter Annika Strandhäll. Och ni kan aldrig ana vad som hände sen! …fast det kan ni nog. Hat. Kvinnohat. Hot och grova anspelningar om våld. Hon är en hycklare. En landsförrädare. En slyna, en slampa och allehanda saker som jag inte tänker skriva ut i fall någons son eller dotter skulle sitta vid frukostbordet och kika på dagens tidning. Om så bara trakasserierna av Sveriges socialförsäkringsminister hade varit unika. Men de är toppen av isberget.
Sedan 1958 kan svenska folket följa världsmästerskapen i fotboll från sina TV-soffor. I år, 64 år senare, kan vi för första gången göra det till ljudet av en kvinnlig expertkommentators stämma. Hanna Marklund blir därmed historisk, och på tiden. Man kan rimligtvis anse att tio år i svenska fotbollslandslaget, en Diamantboll och utmärkelsen ”Årets back” tre år i rad är mer än nog för att kvalificera som expertkommentator, men icke. Marklunds kompetens ifrågasattes. Hennes kön ifrågasattes. Hennes dialekt. Hennes utseende. "Kan inte någon skjuta Hanna Marklund”, skrev en man på Twitter.
Samma män, för det är till en sådan absurd majoritet män, som skriver dessa vidrigheter till Annika Strandhäll och Hanna Marklund gav sig efter helgens Sverige-Tyskland match på ännu en person. Jimmy Durmaz. Mittfältares glidtackling på Timo Werner gav tyskarna frispark i matchens absoluta slutsekunder, där Toni Kroos skickade in 2-1 och säkrade tysk seger. Strax efter fick Durmaz ta emot tusentals rasistiska kommentarer på sitt Instagram-konto. Han blev dödshotad, ombedd att ”åka hem”, blev kallad för terrorist, muslim, blatte, flykting, äckliga gorilla och listan skulle kunna fortsätta för resten av denna text. Många är såväl förvånade som förfärade över det hat, rasism och sexism som florerat i VMs kölvatten. Men frågar du vilken invandrare eller kvinna som helst har det alltid funnits i Sverige.
Vi svenskar har onekligen en självbild av att vara toleranta och orubbligt övertygade i våra demokratiska värderingar. Sanningen är dock att kampen för att upprätthålla dessa värderingar tas varje dag. Att vara pursvensk innebär inte automatiskt att en har goda värderingar eller vettig kvinnosyn. Det senare manifesterades i förra veckan när Sportbladets reporter Malin Wahlberg antastades helt öppet av svenska supporters. Ja, svenska män försökte tvinga sig till kyssar, hängde helt ogenerat över hennes axlar och rufsade henne i håret. En kvinna som bara försökte göra sitt jobb fick bokstavligen knuffa bort sina egna landsmän från sig och avlägsna sig från platsen.
En sak kan man dock tacka Sveriges rasister, homofober och kvinnohatare för. Vi som står upp för anständigheten, demokratin och allas lika värde har en ständig källa för politisk vilja och gärning. Nu, mer än någonsin, måste vi lämna läktaren och ta plats på plan.
