Ledare 25/7. Efter obegripligt många dagar av tystnad fanns skäl att hoppas att Stefan Löfven skulle ta chansen att visa ledarskap. I stället bjöd han på en faktarepris, ett löfte om utredning och ett avslöjande om häpnadsväckande kommunikationsproblem i den innersta regeringskretsen.
"Jag har förtroende för alla statsråd tills annat sägs", löd det inövade svaret. Varpå han försökte tona ned betydelsen av informationsunderskottet både inom regeringskansliet och gentemot oppositionen.
Det är så man gör. Så förklarade statsministern både stuprörsarbetet och att regeringen underlåtit att informera riksdagen om det haveri som inträffat, trots att det berör rikets säkerhet.
Vem tror Stefan Löfven skall köpa den förklaringen? Nog för att en chef skall kunna delegera uppgifter och att det är bra om departementschefer förstår att snabbt börja vidta åtgärder i samverkan med berörda/drabbade myndigheter. Men bilden av det kommunikationshaveri som nu tecknas väcker allt fler frågor.
Finns en tyst överenskommelse mellan ett par av regeringens hittills mer respekterade ministrar om att hålla statsministern utanför, exempelvis i syfte att skydda ämbetet? Det han inte vet kan han inte avkrävas ansvar för, typ? Och varför höll man i så fall det ytterst berörda statsrådet Anna Johansson utanför – för att man utgick från att hon också informerats eller av andra skäl? Det kan i varje fall knappast vara för att hon är ett sådant kontrollfreak att hon skulle ha gått i taket direkt.Hennes politiska karriär och utspel talar ju för motsatsen.
"Starka kontrollfunktioner tenderar att skapa organisationskulturer där det blir viktigare att göra saker på rätt sätt än att göra rätt saker". "Stark kontroll tenderar också att undergräva de anställdas tillit"
Så skrev Anna Johansson, då kommunalråd i Göteborg, i en debattartikel i GP 2013. Detta i en replik till bland andra finansministern som nyss ställt krav på mer ordning och reda och skarpare kommunal revision.
Om Anna Johansson gått in för sitt ministeruppdrag med samma attityd kan det kanske förklara ett och annat. Men samtidigt bör sägas att hennes mindre nitiska inställning till kontroll bidragit till att hon vid upprepade tillfällen hamnat i det mediala strålkastarljuset. Nu lyser det på henne igen, hur hon än försöker ducka och skylla på den ena tjänstemannen efter den andra. Hon agerar på precis det fega sätt som en annan Göteborgspolitiker och partikamrat en gång rasade över.
"Statsministern leder regeringens arbete, till sin hjälp har han en stor statsrådsberedning med fullt av jurister och experter, men när det bli problem har det varit noll koll och noll ansvar. Jag undrar bara: hur kan det komma sig att man vill regera men att man inte vill ta ansvar? För mig är makt och ansvar ett och samma, men det kanske har blivit omodernt?"
Så skrev S-veteranen och tidigare ministern Leif Pagrotsky irriterat efter affärerna kring bland annat Vattenfall och vapenhandel med Saudiarabien.
En ministerpost är inte en anställning, det är ett förtroendeuppdrag. Och även om Stefan Löfven är helt sanningsenlig när han säger att han har förtroende för alla statsråd, delar en majoritet i Sveriges riksdag inte den uppfattningen. Kanske tror statsministern att han nu spelar smart genom att bolla över den heta potatisen till oppositionen för misstroendeförklaring. Men det är inte att styra ett land, det är att vägra att ta ansvar.
