För kvinnorna tog det 30 år eller mer innan deras krav på ”daghem åt alla” var uppfyllt. Av aktuell statistik att döma verkar det ta minst lika lång tid för Lennart Daléus att få sitt C-krav från slutet av 1990-talet genomfört. För inte förrän 2020 kommer, om dagens planer håller, 90 procent av hushåll och företag att ha vad som enligt dagens definition är bredband. Det är för långsamt!
Här i Halland har vi inte precis visat framfötterna på området. Ja, i Varberg och Halmstad är det ganska hyfsat. Där ligger man över eller i närheten av snittet för hela Sverige. Detta medan man i särskilt Hylte ligger långt, långt under.
Det här är inte så överraskande utan orsakas av framför allt två faktorer. I Varberg och Halmstad har man jobbat väldigt aktivt från kommunernas sida med bredbandsutbyggnad. I båda fallen genom kommunala stadsnät. Det är dock ingen garanti för framgång, Kungsbacka har också ett stadsnät men har inte alls nått samma framgång.
I en artikel på DN Debatt i torsdags redovisade företrädare för Svenska Stadsnätsföreningen och Småkom, Mikael Ek respektive Peter Lindroth, hur Sveriges små kommuner halkar efter i digitalisering. Nio av tio kommuner med fler än 50 000 invånare uppger att de erbjuder digitala välfärdstjänster, medan motsvarande siffra för kommuner med färre än 11 000 invånare är bara fyra av tio (Hylte hade 2014, 6 899 invånare).
Nu händer det dock mycket på såväl lokal som regional nivå i Halland. Falkenberg har ett samverkansavtal med Telia Öppen fiber där avsikten är bygga fiber till alla orter med över 200 invånare. Från såväl Hyltes som Region Hallands sida har man slutit avtal med IP-Only om utbyggnad. I Hyltes fall är målet satt till 90 procent senast 2020. När det gäller regionen ska 100 procent av hushållen på landsbygden erbjudas fiber.
Det finns dock, som det verkar, berättigad kritik mot de här avtalen. Till exempel kring hur det kommer att fungera för redan etablerade fiberföreningar samt om varför inte kommun respektive region engagerar sig ägarmässigt.
Viktigt är att de olika insatserna och sätten att jobba på, inte motverkar varandra samt att full konkurrensneutralitet tillämpas när näten väl är etablerade.
Det är också viktigt att inte olika administrativa gränser tillåts sätta käppar i hjulen för utbyggnaden. Precis som webben inte känner några gränser får inte heller bredbandet göra det!
På den rena landsbygden finns det knappast någon annan möjlighet än att som i gamla tider ta saken i egna händer. Detta görs också i betydande utsträckning genom de många fiberföreningar som bildats och de värdefulla insatser som alla goda ideella krafter svarar för. Men det krävs också samhällsstöd. Därför är det så viktigt att staten drar sitt strå till stacken. Precis som telenätet en gång i tiden, i varje fall så småningom, drogs till mest avlägsna by, måste också fibernätet göra det. Det är helt enkelt en överlevnadsfråga!
