Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Stina Stjernkvist/TT

    Vad är egentligen ert existensberättigande, Liberalerna?

    Med lite över en procent över livhanken kan domen inte bli annan än att Liberalerna gjort ännu ett mardrömsval.

    Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

    Få partier i Sverige kan hävda lika stolt historia som Liberalerna. Bildat 1934 efter sammanslagningen av Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti har Liberalerna sina djupaste rötter i rösträttsrörelsen. Rörelsens symbol, blåklinten, blev också Liberalernas (då Folkpartiet) partiblomma. Sedan dess har partiet i sann liberal anda stått på barrikaderna och försvarat individens rätt till sin egen kropp, sitt arbete och leverne. Att Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot, Kerstin Hesselgren, var just Folkpartist blir i denna kontext föga förvånande. Inte heller att Sveriges första kvinnliga ledamot av Svenska Akademien samt mottagare av Nobelpriset i litteratur, Selma Lagerlöf, var Folkpartistisk kommunalpolitiker.

    Många år har dock gått sedan fornstora dagar. Partiet har haft fallerande siffror sedan valet 2002, från 13,4 % till 7,5 % (2006), 7,06 % (2010), 5,42 % (2014) till söndagens valresultat på 5,5 %. Trots att partiledare Jan Björklund försökte hålla modet uppe under sitt tal på valnatten med att hävda att man nu ”brutit den nedgående trenden” kan partiet knappast hävda annan orsak än ren tur, eller slump. I en verklighet där extremister såväl till höger som vänster attraherar allt fler väljare kunde behovet av en stark liberal motpol inte varit större. Men med lite över en procent över livhanken kan domen inte bli annan än att Liberalerna gjort ännu ett mardrömsval.

    Samtidigt som Liberalerna inte verkar kunna leverera sitt budskap till väljarna, ens genom ett bokstavligt namnbyte, lyckas allianskollegan Centerpartiet desto bättre. Med ett slutresultat på 8,6 %, en ökning på 2,5 %, är partiet det som vuxit allra mest efter Sverigedemokraterna. Med näven i bordet har Annie Lööf under valrörelsens debatter också gjort sig till Åkessons främsta motståndare. Saken som Centerpartiet och Annie Lööf dock förstått till skillnad från Liberalerna och Jan Björklund är att det inte räcker med att vara ”bara” anständig längre. Det räcker inte med att ”bara” stå upp för individens rättigheter längre. Och det räcker definitivt inte att leva på gamla meriter.

    I ett Sverige där vartenda riksdagsparti, med mer eller mindre grad av sanningshalt, påstår sig slå vakt om mänskliga rättigheter kan man knappast förvänta sig attrahera nya väljare med inledningsfrasen ”vi liberaler står upp för…”. Att göra skolan till sin paradfråga har inte heller tjänat Liberalerna, då det inte finns något parti som inte vill ha en bra skola. Där finns det knappt några strider att ta, förutom i frågan om det fria skolvalet och vinster i välfärden – där partiet dessutom har konkurrens från sina egna kollegor.

    Liberalerna är i desperat behov av förnyelse, och det handlar varken om simpla namnbyten eller mörkblå Oxfordskjortor längre. Partiet behöver en ny ledare, en ny paradfråga och en ny retorik. Partiets starke kvinna Birgitta Ohlsson insåg detta för längesedan, men förlorade partiledarstriden mot Jan Björklund 2017. Vart paritet hade varit med henne vid rodret i söndags kommer Liberalerna aldrig få reda på. Vad de dock behöver få reda på, och det omgående, är – vad är egentligen ert existensberättigande, Liberalerna?