Ledare 19/4. Ett lagom förtäckt hot, eller bara en ärlig påminnelse om den darriga maktbalans som råder?
Med en enda mening satte Emil Källström (C) i alla fall tonen redan i riksdagsdebattens inledning.
– Pröva inte riksdagsmajoritetens tålamod i denna fråga... sade han i ett tufft meningsutbyte om regeringens skattepolitik.
Nog har oppositionspartierna goda skäl att känna sig provocerade inte bara av finansministerns självgoda vårbudgetpresentation utan också av de skatteförändringar som regeringen har aviserat.
Oppositionen är inte ensam om att underkänna regeringens förslag om utvidgad statlig inkomstskatt. Fackförbundet Saco, rasar över en skattepolitik som gör högre utbildning ekonomiskt ointressant.
”Många akademiker tjänar aldrig in sin utbildning (studielån, flera års utebliven arbetsinkomst). Nu höjs skatten för dem. Heltokigt”
Så twittrade Carl Hellström, vice ordförande i Saco studentråd.
I ett pressmeddelande påpekade akademikerfacket att regeringens politik är olycksbådade för Sveriges framtid som kunskapsnation. De har rätt i att regeringens inställning till löneskatter gör att det finns risk för att arbetskraft som Sverige vill ha och väl behöver kan välja en annan bana – eller söka sig utomlands i protest mot för dålig avkastning.
Inte heller småföretagarna slipper undan skattehöjningar. Trots uppenbara behov av mer företagande tänker regeringen köra på med planerna på förändringar i de så kallade 3:12-reglerna.
Om oppositionen inte drar i nödbromsen vill säga. För om regeringen vägrar lyssna på kritiken kan det bli dramatiska omröstningar i riksdagen i höst.
Det finns dock ett svenskt drama som är minst lika rafflande som det kring skattepolitiken, nämligen det som uppstår i klyftan mellan dem som har och dem som inte har.
– Det växer fram en ny underklass i Sverige, sade Liberalernas Mats Persson
– Regeringens sitter på läktaren medan Sverige glider isär, sade Emil Källström.
I denna fråga var Alliansföreträdarnas budskap mer enigt än på länge. Men så riskerar regeringens svek och slöseri med resurser att få allvarliga konsekvenser. Att människor som kan och vill jobba inte får chansen är ett problem för dem, för samhället och för sammanhållningen.
Ett problem i sammanhanget är att arbetslivets kunskapskrav gör det extra svårt för dem med minst dokumenterad erfarenhet eller utbildning. Därför är fler vägar in på arbetsmarknaden så angelägna.
Istället för att acceptera den bistra verklighet som råder väljer dock Sveriges finansministern fulspel. Med darr på stämman anklagade hon i debatten oppositionen för att vilja ”sänka lönerna”. Ändå har till och med LO börjat inse vilka utmaningar som finns och bytt linje.
Sänkta trösklar är nämligen inte detsamma som sänkta löner. Det handlar om att ge människor som löper risk att fastna i evigt bidragsberoende en möjlighet till lönekarriär.
– Man ska komma in på arbetsplatsen, börja jobba och sedan bygga upp sitt cv, sade LO-ordföranden på en presskonferens för några veckor sedan.
Den öppningen var ett välkommet steg på en nödvändig reformväg.
På sistone har regeringen spottat upp sig i trygghets- och polisfrågor, till och med velat bjuda över konkurrenterna. Så kanske finns hopp om att den skall komma till insikt om behoven även i sysselsättningsfrågan? På ett eller annat sätt lär allianspartierna, som sig bör, utnyttja den möjlighet de har att sätta press på finansministern.
