Utan bättre skydd blir fler flickor offer

Kan vi lita på politiker från ett parti som har varit en del av problemet kring hedersförtryck?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 22/1. Sexton år har gått sedan en modig, ung kvinna mördades av en far med en förvriden syn på heder. Årsdagen kantas av manifestationer och politiska löften. Skammen står som en skugga bakom många politiker, liksom alla andra som borde ha slagit larm eller agerat.

”Vi Socialdemokrater kommer aldrig blunda för hederskulturen i Sverige”, lovar socialministern Åsa Regnér nu dyrt och heligt i en debattartikel i Dagens samhälle.

Hon menar förhoppningsvis vartenda ord hon skriver om hårdare straff, bättre förebyggande arbete och bättre kartläggning. Socialministern tillstår också att ”Samhället bevisligen inte gjort tillräckligt”.

Att skriva ”samhället” i stället för exempelvis ”Socialdemokraterna” är förstås inte fel, men löftena hade känts mer trovärdiga om ministern också hade tillstått att hennes parti har varit en del av problemet.

ANNONS

Det var exempelvis en tidigare socialdemokratisk integrationsminister som tillsatte forskaren Masoud Kamali till regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor. Självklart fick det betydelse att man valde och legitimerade en forskare som drev tesen att diskussionen kring hedersrelaterat förtryck präglades av rasism.

I en ökänd intervju med en nättidning utgiven av EU:s Paraplyprojektet fällde han 2004 följande häpnadsväckande uttalanden.

– Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Att påstå att någon speciell hederskultur existerar är gammalmodiga och förlegade teorier.

Att den tesen fått fäste och fortfarande sprids inom delar av Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ är lika nedslående som sant.

Masoud Kamali själv gick till och med så långt att han hävdade att ”en hel del invandrartjejer går till socialtjänsten och säger att de är förtryckta hemma för att de skall få egna lägenheter”.

Sanningen är dock den rakt motsatta, att väldigt många utsatta flickor (och pojkar) lider i tysthet, att alltför få vågar berätta. Att mörkertalen är stora illustreras genom de stora skillnaderna i uppskattningarna av hedersförtryckets omfattning.

Medan socialministern hänvisar till den statlig utredning från 2014 som uppskattade antalet ungdomar som inte kan leva fria till över 100 000, talar docent Astrid Schlytter, expert inom ämnesområdet, om att mer än 240 000 unga i Sverige kan leva under hedersförtryck.

ANNONS

Nu lovar socialministern att det skall bli ett slut på handfallenhet och flathet. Hon hänvisar bland annat till den nya jämställdhetsmyndigheten. Och visst kan den göra skillnad om den får rätt direktiv och resurser. Men det krävs mer på alla nivåer. De kommuner, inte sällan S-styrda, som hittills inte har velat kartlägga problemens omfattning med ursäkter som att det skulle vara ”integritetskränkande” måste tänka om.

På söndagen krävde ett ”Nätverk mot hedersförtryck” att nyanlända skulle skriva på ett slags samhällskontrakt om mänskliga rättigheter. Men vad säger att det skulle göra mer skillnad än de lagar och regler vi redan har men som inte respekteras? Det är ju där vi måste börja, att se till alla ungdomar i Sverige verkligen garanteras samma fri- och rättigheter och att se till att den som begår övergrepp får kännbara straff.

ANNONS