Det är alls inte svårt att förstå bakgrunden till den uppgörelse med mer resurser till försvaret som presenterades på måndagen. Det handlar om USA:s president Donald Trump och om den debatt om behovet av stärkt försvarsförmåga som förs härhemma såväl som runt om i Europa.
Normalt sett används inte en tilläggsbudget till att genomföra förstärkningar av anslag där behoven var välkända redan när budgeten antogs i höstas. Den nu träffade uppgörelsen om 500 extra miljoner till försvaret redan i år är därför lite unik. Men icke desto mindre nödvändig.
Flera partier har varit ute och just krävt mer pengar till försvaret. Centerledaren Annie Lööf ägnade stora delar av sitt jultal förra året åt försvarsfrågan. Hon krävde då 11 miljarder mer till försvaret per år. Men inte ens en så rejäl ökning av anslagen skulle innebära att man mer påtagligt närmar sig det mål på två procent av BNP som finns fastslagen inom Nato och som USA:s president, Donald Trump nu gör vad han kan för att förmå alla medlemsländer till.
Sverige är för närvarande inte medlem och det lär dröja länge än innan så blir fallet. Men det hindrar inte att vi också bör jobba mot tvåprocentsmålet. Inte minst är det cyberförsvaret som behöver förstärkas i dessa tider av allt mer allvarliga attacker från Rysslands sida.
Men även det mer traditionella, militära försvaret behöver förstås mer resurser när oron, också här till följd av Rysslands agerande, ökar i vår omvärld. ÖB:s plan på 6,5 miljarder kronor till 2020 plus hemlig summa för akuta åtgärder, är en bra utgångspunkt.
Liberalerna har nu såväl som tidigare valt att ställa sig utanför. Det brukar visserligen sägas att om man siktar på månen kanske man i alla fall når trädtopparna. Jan Björklund och hans parti siktar på månen. Och därför är det kanske deras förtjänst att de svenska anslagen åtminstone rör sig i rätt riktning.
Samtidigt är det tveksamt om det ligger någon politisk fördel i att tillsammans med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet stå utanför och titta på. Den taktiken gör ju att Liberalerna inte heller kan vara med och påverka innehållet i försvarssatsningen.
Försvarsgruppen ska nu fortsätta och förhandla inför 2018. Men samtidigt har ju regeringen ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet. Det är svårt att förstå hur detta i längden ska hålla. Det går ju liksom inte att göra två budgetar.
På kort sikt är måndagens uppgörelse välkommen och glädjande. På lång sikt är den otillräcklig. Då krävs det mycket mer.
