Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Till vänster: klimataktivisten Greta Thunberg, bild: Stefan Källstigen. Till höger: författaren Roy Scranton, bild: Soho Press

Thunberg hjärta, Scranton hjärna: båda behövs

Är det redan försent för klimatet? Filosofen Roy Scrantons budskap är tydligt: Vi är inte påväg mot undergången - vi lever redan i den.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 30/1. Roy Scranton sitter lätt framåtlutad i stolen placerad mitt på scenen i Göteborgs stadsbibliotekets hörsal. Han lyssnar noga på den uppspelte miljöaktivisten, som tagit mikrofonen för att ställa sin fråga till den numera välkände amerikanska författaren och klimatfilosofen. ”Vi är i ett krigstillstånd och behöver agera därefter”, deklarerar aktivisten. ”Demokratin är för långsam för att lösa klimatkrisen, och vi behöver öppna upp för att tidvis sätta den i viloläge”. Hon fortsätter, ”Greta Thunbergs strejk för klimatet har varit en inspiration för tusentals skolungdomar världen över. Vad menar du med att hennes arbete är förgäves?”.

Jag sitter några rader bakom sällskapet och drar försiktigt på mungipan. Jag vet vad Scranton kommer svara. Inte för att jag faktiskt läst hela hans bok, men för att svaret är uppenbart. Filosofen tar ett djupt andetag, nog eftersom han vet hur pass dräpande sanningen är. Men det vet inte aktivisten. Än.

”Och vem ska "sätta demokratin i viloläge"? Du och vilken armé? Visst hade världen sett annorlunda ut, och kunnat bli annorlunda, om aktivisterna och forskarna bestämde. Men det gör de inte. De sitter inte på vapnen, på stridsvagnarna, på de ekonomiska resurserna. Vad Greta Thunberg gör är modigt och beundransvärt. Men studenter som strejkar sätter inte stopp för annat än sin egen utbildning. De är ännu inte investerade i det kolbaserade ekonomiska systemet, och kan därför inte heller ställa några kännbara krav eller ta över produktionsmedlen genom att till exempel sluta arbeta.”

Tystnad. Mikrofonen lämnas tillbaka till samtalsledaren som besvärat harklar sig. ”Det där var deprimerande” säger hon, i ett halvhjärtat försök till skämt.

Roy Scranton är ingen domedagsprofet. Inte heller är han någon köpt lobbyist utsänd av big money för att övertala massorna att fortsätta miljöförstöra. Han är en före detta aktivist, krigsveteran, författare och filosof som med sitt apokalyptiska verk ”We’re doomed - now what?” under det senaste året såväl förskräckt som förundrat sin publik. Han publicerades dock i ämnet redan 2013 med essän ”Learning to die in the anthropocene” i The New York Times.

Scrantons budskap är tydligt: Vi är inte påväg mot undergången - vi lever redan i den. Bakom sitt påstående har han en samling gedigen vetenskap. Världsbankens rapport ”Turn Down the Heat: Climate Extremes, Regional Impacts, and the Case for Resilience” som ger en långtgående prognos för effekterna av den globala uppvärmningen, vilken klimatologer nu förutsäger kommer öka de globala temperaturerna med 1,8 grader inom en generation och 3,6 grader inom 90 år. Projektioner från forskare vid University of Hawaii som visar att vi står inför ”historiskt oöverträffade” klimatförändringar så snart som 2047. Klimatforskaren James Hansen, tidigare NASA, som hävdar att vi står inför en ”apokalyptisk” framtid. Den här dystra utsikten förutspås av forskare över hela världen, bland annat Anders Levermann, Paul och Anne Ehrlich, Lonnie Thompson och många, många andra.

Det handlar inte längre om hur vi ska stoppa den globala uppvärmningen menar Scranton, utan hur vi ska hantera och leva i den. I klimatförändringarnas framfart kommer extrema väderhändelser (översvämningar, torka, värmeböljor) som i allt större utsträckning kommer att förstöra mat- och energimarknaderna, vittra sönder statssuveräniteten, tvinga mänskliga migrationer och utlösa upplopp, civil olydnad och vandalism. I denna definitiva framtid gör vi bäst att finna ett sätt att leva etiskt, acceptera vårt öde och förbereda oss, råder han.

Men om apokalypsen redan är här, varför ska vi fortsätta anstränga oss för att rädda klimatet? Varför inte bara lägga sig ner och dö? Det är en berättigad fråga, och en som Scranton gärna svarar på.

Tvärtom från de åsikter som kritiker försöker klistra på författaren fördömer han inte miljöaktivismen. Han menar bara att den är dömd att misslyckas, men nyttig i den mån den ger mening åt utövarna. Det är dessa individers sätt att hantera den rådande situationen och ge mening åt sina liv. Att individers levnadssätt dock är en droppe i havet är han noga med att understryka. "Miljarder människor världen över lever redan ett extremt kolfattigt liv. Det är industrin och det ekonomiska systemets kolberoende som driver klimatkrisen. Och där finns det enorma ekonomiska och politiska intressen bortom vårt förstånd. Systemet kommer förgöra sig självt och planeten med det innan mänskligheten hinner ställa om”.

Budskapet är svårt att ta till sig. Överlevnadsinstinkten är en fundamental del av människans natur, och att acceptera att loppet redan är kört är som att acceptera sin egen och alla framtida generationers dödsdom. Öga mot öga med ett sådant budskap är det lättare att skjuta budbäraren och blint fortsätta framåt, hellre än att reflektera. Något som Scrantons kritiker är duktiga på att göra.

Medelvägen är dock, som oftast, den bästa. Sätt hoppet till Thunberg och realismen till Scranton. Thunberg hjärta, Scranton hjärna och båda behövs. I den kris som klimatet faktiskt är skulle det vara såväl naivt som antiintellektuellt att vifta bort Scranton som en deprimerad pessimist. Trots allt, även deprimerade pessimister har råkat bli några av vår tids mest berömda tänkare, exempelvis Friedrich Nietzsche. Det Nietzsche och Scranton har gemensamt är att de båda försöker motivera och rationalisera sin egen existens i vad de ser som ett brinnande inferno.

En sak förblir säker: förändring sker långsamt och klimatkrisen kommer bli värre innan den blir bättre. Det är upp till var och en av oss att reflektera över vad vår plats och vår roll är i en sådan utveckling.