Soldyrkan har trots allt sitt pris

Visst är vi fortsatt rika på vatten i vårt land, men vi är inte självklart rika för alltid. Redan nu efterfrågas restriktivt användande av vattnet i Halland.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

FN fyller vår kalender med specifika dagar i syfte att lyfta och synliggöra olika frågor. Världsvattendagen är en av dem och infaller årligen den 22 mars. Tanken är god, men det gäller därmed inte att låta frågan vila alla övriga dagar under året. Det är lika angeläget att lyfta frågan om vatten även i dag den 24 mars och alla andra dagar.

Vattenfrågan, för svensk del, har tidigare inte varit så het. Intresset och engagemanget har i och för sig funnits, men då har det oftast handlat om att söka välviljan hos människor att lägga pengar i hjälporganisationernas bössor för att hjälpa fattiga länder med tillgång till brunnar och rent vatten. Frågan har dock med tiden krupit närmare och närmare oss, likt tidvattenvågen som sakta kryper längre upp på stranden.

ANNONS

Tillgången till vatten har ansetts vara god, men däremot har det som vi gemensamt släpper ut i vattnet varit en ökat angelägen fråga. Informationsinsatserna för att vi medborgare ska lära oss att våra avlopp inte är till för allt skräp lär tyvärr få fortsätta upprepas gång på gång för att motverka den slarviga latmasken hos en del människor.

Men ett regnfattigt 2016 ledde till lågt grundvatten på många håll i landet, bland annat i Halland, vilket aktualiserat frågan om hur rika på vatten vi egentligen är. En snöfattig och grådisig vinter har inte heller räckt till för att uppnå den normala grundvattennivån. I de södra delarna av Halland har man varnat om bevattningsförbud redan i vår. Läget i Falkenberg och Varberg verkar hittills inte lika allvarligt, men Vivab har ändå i veckan uppmanat invånarna att inte förbruka mer än nödvändigt.

Huruvida den lägre grundvattennivån är en tillfällig svacka i nederbördsstatistiken eller om det är en fingervisning om att klimateffektteorierna börjar slå in får tiden utvisa. Oavsett är det en tankeställare till oss alla om att en självklart god vattentillgång i vårt land kanske trots allt inte längre är så självklar.

Den soliga hösten innebar att brunnar började sina. Några få nyheter lyftes om vattenbristen på Öland, men det var likväl förvånansvärt tyst om vad frånvaron av regnet faktiskt innebär. Ingen vågade sticka ut näsan och beklaga det vackra höstvädret; att vara glädjedödare är ingen attraktiv roll. Men den övergripande mediebevakningen vad gällde det svenska vädret och de sociala mediernas översvämmande av bilder och kommentarer om den fantastiska solens närvaro framstod som märkligt naiv. Klimatfrågan, där och då, nämndes i sitt globala perspektiv ”som det varmaste året som hittills uppmätts”. Men i den globala bilden ingick uppenbarligen inte Sverige, för här gällde enbart en lättsam soldyrkan. Förhoppningen var väl att efter sol kommer snö. Så blev det inte och nu gäller istället: efter sol kommer risk för torka.

ANNONS
ANNONS