Krönikan 18/1. Hästsportsälskarna gick All in för sin kandidat – som sig bör i en tävling där folkets röst avgör. Då tappade en rad sportkommentatorer huvudet.
Peder Fredricson, silvermedaljör i OS och för andra året vinnare av Grand Prix under Varberg Summer Horse show, tackade stolt sina fans och sin exceptionella häst All-In för priset. Samtidigt började sociala medier och sportsidor koka av hån.
”Jerringspriset tappade lite av sin glans”, ”En idrottsprislig skandal” ...
Precis som sist det begav sig, 2011 när ryttaren Rolf-Göran Bengtsson vann, talades det om en kupp. Vinsten förklarades med att små hästtjejer röstat som tokiga. Underförstått ska ett sådant engagemang naturligtvis ses som mindre värt än när rediga grabbar lägger sina röster på Zlatan eller Stenson.
”Hästfolket är som en sekt, de bara ringer och ringer”, sade en sur före detta landslagssimmerska.
Ja, sådana ser spelets regler ut – såsom i Melodifestivalen som för Jerringpris. Så gilla läget. Eller om ni vill ändra på reglerna, skyll inte på att fel vinnare vann. Alla kandidaters stödtrupper hade ju samma förutsättningar.
Sedan förklarade samma fd simmerska, Mikaela Laurén. att hon inte hade en aning om vem ryttaren var och att simning minsann var en större sport än ridning.
I simning görs också fantastiska prestationer. Och även Sarah Sjöström, som blev Årets kvinnliga idrottare, hade varit en värdig Jerringpristagare. Det är inte tu tal om den saken. Men bara dåliga förlorare resonerar som Laurén.
Hon har dock rätt i en sak, att det finns en rad sporter som är betydligt större än ridsporten – räknat i fördelning av offentliga bidrag. Ridning må vara Sveriges näst största ungdomsidrott. Men den ligger i bidragsmässig strykklass i jämförelse med fotboll och hockey.
Den ojämlika fördelningen av skattemedel till olika sporter är den verkliga idrottsprisliga skandalen. Den gör ridsporten dyrare att utöva och gör att ridklubbarna får kämpa hårdare för att överleva.
Precis hur orättvis bidragsfördelningen är lät Varberg undersöka för ett par år sedan. Siffrorna talade sitt tydliga, skamliga språk.
Därefter har kommunen satsat på att försöka justera snedfördelningen. Och så sent som i höstas lyfte ordföranden i kultur- och fritidsnämnden bland annat det faktum att traditionella pojkidrotter ofta bedrivs på kommunala anläggningar, vilket mer sällan är fallet vad gäller ridsporten.
Kort sagt: när hästälskare, varav många är tjejer, röstar på kandidaten för sin favoritsport möts engagemanget av nederväderande kommentarer. När bidragspengar, eller pengar till stora arenasatsningar, skall fördelas möts ridsporten av reell, pekuniär nedervärdering.
Det gör alla Sveriges duktiga, prisbelönta ryttares prestationer desto större. De har inte glidit fram på räkmackor – ständigt lyfta av sportkommentatorer och högljudda, (och ibland ökända) supporterklubbar. Istället har de fått kämpa i motvind från start.
