Sluta be för en gifthärd

Riv bort skiten. Göm absolut inte bara miljösynderna under betong. Men vårda gärna Gerlachs entreprenörsarv!

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 19/10. Det brötar och ett moln av giftigt damm fyller de Gerlachska hallarna, vars väggar säkert kan berätta om ännu mer oljud – och kanske ett och annat glädjerop.

Det senare kunde nästan anas då en minoritet i fullmäktige lyckades tvinga den beslutande församlingen att köra frågan om fabrikens öde ett varv till.

– Kan de aldrig bestämma sig? säger en av saneringsarbetarna och skakar på huvudet.

Hans heltäckande vita overall, med rejäl skyddsmask, för tankarna till en skräckfilm om epidemiutbrott som sprider död och förödelse. Men så är gifterna inne i den gamla fabriken inte att leka med.

ANNONS

– Vi fräser bort asbest från golvet just nu, det sitter som berget på sina ställen, berättar kollegan.

I delar av hallen ligger trägolv fastklistrat på en blandning av asbest och tjära.

– Man gjorde så av brandskyddsskäl, fortsätter han.

Även i de korrugerade eternitplattorna, som utgör en del av det industrisignifikativa sågtaket, och i ventilationssystemet finns gott om hälsofarlig asbest.

Fabriken består helt enkelt av en hel del giftigt material som oavsett vad som ska göras med huset måste saneras bort med stor varsamhet – för att inte tala om hur det ser ut i den giftindränkta marken under hallarna.

Linda Berggren (S) tycker dock att oron för gifter och dyr sanering går till överdrift.

– Vi har ju en enorm takhöjd därinne. Vi kan ju gjuta på en halvmeter betong och bara gömma allt som finns därunder. För det man vet om sådana här renoveringar är att ju mer man river i skiten ju mer kommer det upp. Så lämna det som finns därunder och ta hand om det som läcker ut, sade hon i fullmäktigedebatten.

Lösningen kan låta frestande enkel. Och metoden är väl beprövad. Länge har vi gömt våra synder i marken. Säkert ligger det en del riktigt gamla där under Kvarteret Renen, arkeologiska lämningar från den tid kyrkan bredvid fabriken stod stolt.

ANNONS

Men är det ett rimligt och ansvarsfullt alternativ? Knappast. Och rent bortsett från det osnygga i att lämna problemet till kommande generationer, så har den här typen av föroreningar egenskaper som gör en sådan hantering vansklig här och nu.

De klorerade lösningsmedlen vi talar om har mycket hög farlighet för människors hälsa och för miljön. Låt oss därför se vad Naturvårdsverket skriver om ämnet:

”Gasavgång kan ske inte bara från källområdet utan också från förorenat grundvatten. Gaser med klorerade lösningsmedel kan avgå från grundvattnet och därefter transporteras genom jordlagren in i byggnader belägna över det förorenade grundvattnet. Även intag av grundvatten som är förorenat av lösningsmedel kan vara exponeringsväg.”

Linda Berggren ser framför sig en fräck industrilokal med flagnade väggar. Problemet är bara att de coola kreatörer som kan tänkas vilja jobba där riskerar att andas in mindre roliga gaser via ventilationen.

Hugo Gerlach med efterföljare har ju tyvärr lämnat mer än kulturhistoriska byggnader efter sig. ”Det borde nog snarare kallas Kvarteret Smutsen än Renen”, som Harald Lagerstedt (C) skämtsamt uttryckte saken.

Den dåliga kombinationen gör att Varberg har att välja mellan omsorgsfull, rejäl sanering eller pietetsfullt bevarande av en mindre unik typ av fabriksbyggnad. Det valet borde vara enkelt. Hur sorgligt det än kan kännas bör miljö och hälsa prioriteras. Det måste vi väl ändå ha lärt oss vid det här laget?

ANNONS

Dessutom, om lokalerna ska bli brukbara och behålla ett ursprungligt utseende krävs det, av allt att döma, att man river ned för att bygga en ny, orginalliknande kopia. Sånt har förvisso skett förr i Varberg, även om kommunstyrelsemajoriteten inte riktigt vill erkänna det. Men den sortens lösningar kan svårligen kallas bevarande.

Detta är det sista vi har kvar av en betydande Varbergsprofil, argumenterade socialdemokraterna och kritiserade majoriteten för att vilja utplåna detta kulturarv. Men anklagelsen klingar falskt.

”Den representativt viktigaste byggnaden i det sammanhängandefabrikskomplexet var kontoret, som utgjorde fabrikens ansikte och motsvarade tidens krav på monumentalitet” står det i den lilla fina skrift Socialdemokraterna delade ut inför fullmäktige.

Den byggnaden skall ju stå kvar! Och den kan förbli ett monumentalt ansikte utåt oavsett vad som kommer i den fallfärdiga fabrikens ställe – vilket mycket väl skulle kunna bli det kreativa företagscentrum många drömmer. Det vore ju att vårda Gerlachs entreprenöriella idéarv. Att ett nybygge förses med sågtak är för övrigt alls inte uteslutet, gärna då i kombination med solceller åt söder.

ANNONS