”Vår beredskap är god”, var budskapet till det svenska folket från statsminister Per-Albin Hansson hösten 1939. Det handlade inte bara om den militära beredskapen, som var allt annat än god, utan också om möjligheten att föda folket. I direkt anslutning till uttalandet om beredskapen sa Hansson: ”Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen.”
Ända in på 1980-talet styrdes Sveriges politik delvis av erfarenheterna från världskrigen. Det fanns beredskapslager och en organisation för hur jordbruket skulle fungera i ett kris- eller krigsläge.
Sedan kom Sovjetunionens fall, EU-medlemskapet med en gemensam jordbrukspolitik och en hel del andra förändringar inom jordbruket. Vi lärde oss lita till import och jordbruken blev allt större, allt färre och allt mer specialiserade.
På senare tid har tongångarna förändrats. Läget i världen känns skakigare. I Centerpartiets senaste partiprogram från 2013 lades det fast att självförsörjningsgraden av livsmedel ska öka, och det börjar bli allt fler som inser att när läget i världen blir mer oroligt är det inte bara den militära beredskapen som behöver öka.
Men frågan är om en ökad självförsörjningsgrad under normala omständigheter räcker för att klara folkets livsmedelsförsörjning vid en kris. Sveriges radio rapporterar om att det vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, pågår ett forskningsprojekt som undersöker hur lantbrukare kan klara en större kris. Den visar på en del oroande resultat.
I ett kort perspektiv är det elförsörjningen som är mest känslig. Utan el ingen ventilation och inga vattenpumpar. För många gårdar är det idag självklart att ha ett eget reservelverk att sätta in om elnätet inte längre klarar av att leverera. Dessa drivs ofta med diesel.
Just diesel är en av de allra svagaste punkterna i den svenska livsmedelsförsörjningen. Utan diesel inga fungerande jordbruksredskap. Inte minst för växtodlingen är tillgången på bränsle helt avgörande. Och fungerar inte spannmålsodlingen, så havererar också förutsättningarna för grisproduktion och kycklingproduktionen. Annan produktion är mindre känslig, när det gäller till exempel potatis kan betydligt mer produceras bara konsumenten accepterar potatisar som växt färdigt och har några skönhetsfel.
Ett mål om ökad svensk livsmedelsproduktion är nödvändigt, men för att det ska ha någon betydelse för vår överlevnad i en kris behöver vi också säkerställa att produktionen kan upprätthållas även om importen av diesel, kraftfoder och sojamjöl upphör. Det kräver en mer varierad produktion, både över hela landet och på gårdsnivå. Det kräver mer av lokal energiproduktion, åtminstone till en betydande del. Men framför allt behöver det en politik som inser att krisen kan komma och att vi även då behöver äta.
