Respektera aborträtten

Stötande att KD ger sig på de svåraste fallen i sin strävan mot nollvision för aborter.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 25/10. När en kvinna är som absolut skörast passar man på att sätta in den hårdaste stöten, läkaren som drar igång en apparat för att ”rädda ett barn”, KD-politikern som kampanjar mot abort och söker utmåla henne som en barnamörderska.

Om eller till den förtvivlade patienten på behandlingsavdelningen talas det sällan, men desto mer över hennes huvud eller bakom ryggen. Man skuldbelägger indirekt under det täckelse som en medicinsk-teknisk-etisk diskussion kan innebära.

Ändå råder inget tvivel om att sena aborter sker som ett resultat av ytterst svåra omständigheter. Vanligast är att fostret visat sig bära på allvarliga skador. (67,4 procent av alla sena aborter 2016). Alternativt har graviditeten uppkommit under sociala förhållanden som motiverat att Socialstyrelsen givit särskilt tillstånd till ett sent avbrytande av graviditeten. (31,5 procent av alla sena aborter gavs tillstånd med motiveringen sociala problem.)

ANNONS

Det totala antalet sena aborter uppgick förra året till 525 av de 38 000 som genomfördes. Det är alltså en liten del av det totala antalet som ger upphov till den infekterade politiska debatt som nu åter hamnat i fokus genom Kristdemokraternas nyss avslutade riksting.

”Vårt mål är ett samhälle där aborter inte behöver efterfrågas.” Så skriver Ebba Busch Thor i en uppmärksammad debattartikel i tidningen Dagen.

Kanske är det främst utifrån den utgångspunkten som Kristdemokraternas ambitioner att pressa ned den sena abortgränsen skall förstås. Att försvåra aborter genom att börja justera ned gränserna är ett sätta att sträva mot det målet.

Samtidigt är det de mest ömmande abortfallen som man ger sig på. Det är fostren som – om de ens överlever en graviditet och förlossning – partiet vill ge det liv i sjukdom och sannolikt lidande som deras föräldrar inte önskat sin avkomma.

Det är också dessa särskilt svåra och ömmande abortfall som enskilda läkare tagit på sig den stötande rollen att agera livräddare eller talespersoner för. I de senare fallen är det inte aborterna utan läkarnas agerande som bör sättas i fokus. Hur kan läkare exempelvis låtas sätta sin egna religiösa övertygelse före patientens bästa?

ANNONS

Att tänka tanken att rusa åstad och försöka intensivvårda ett nyss aborterat foster till ett slags ”livsduglighet” är att experimentera med människoliv. Det borde väcka frågor kring läkarens lämplighet att jobba i abortsammanhang, inte kring om den medicinska aborten i ett särskilt ömmande fall ägt rum ”för sent”.

ANNONS