En miljard fimpar slängs årligen på marken. "I världen", tänker kanske du. Men nej, i Sverige. Fimpen är den allra vanligaste typen av skräp i stadsmiljöer och står för 65 % av nedskräpningen. Tillsammans med snus och andra tobaksrelaterade produkter så som snusdosor, cellofanpapper och cigarettpaket utgör tobaksprodukterna hisnande 80 % av all nedskräpning.
Cigarettfimpen är framför allt gjord utav plast, då filtret i fimpen är gjort av cellulosaacetat. Det tar ungefär 1–5 år för en slängd cigarettfimp att sönderdelas till mikroplast, som i sin tur kan ta 100 år innan den försvinner om den ens då. Förutom plasten finns i filtret också en rad farliga ämnen, då de fastnar där istället för att nå rökarens lungor. Dessa ämnen är skadliga för naturen, och innehåller bland annat kadmium och nickel.
I Sverige är, vilket allt för få känner till, all nedskräpning förbjuden. Det står uttryckligen i miljöbalkens 15 kapitel 26 paragraf som deklarerar att ”Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till”. Vidare fortsätter 29:7 miljöbalken att ”Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ner…döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år”. En mindre allvarlig företeelse kan polisen bötfälla på plats med en bot på 800 kronor. Enligt Riksåklagarens föreskrifter handlar det då om mindre mängder skräp, till exempel snabbmatsförpackningar, glas- och plastflaskor, olika dryckesförpackningar och andra engångsartiklar. Men boten har ett undantag – cigarettfimpar och tobak. Sveriges vanligaste nedskräpningsbrott är alltså olagligt, men inte straffbart.
Cigarettfimpar tillhör det skräp som är allra svårast och mest kostnadskrävande att plocka upp. Uppsala kommun har uppskattat att det är tjugo gånger dyrare att plocka upp ett skräp från marken jämfört med att det hamnar i papperskorgen. För alla Sveriges kommuner hamnar notan på över två miljarder kronor. Det innebär att även Sveriges icke-rökare får stå för kostnaden, genom skattepengar som hade kunnat gå till polis, skola och omsorg istället för rökare utan grundläggande vett.
Eftersom fimparna är det allra mest frekventa skräpet finns incitament att diskutera producentansvar när lagstiftningen ses över. I Sverige finns idag åtta produktgrupper med lagstadgat producentansvar, till exempel förpackningar, bilar, returpapper och elektriska och elektroniska produkter. Om och när ett sådant ansvar uttalas i lagen blir det upp till tobaksproducenterna att tänka ut hur de vill se till att fimparna omhändertas korrekt. Pant eller en inbyggd askkopp i paketet är några av de möjligheter som kan stå till buds.
I slutet av dagen är det dock individens val och individens fel att fimpen hamnar på gatan. Den mest uppenbara lösningen på problemet är att dessa individer antingen upphör med sitt beteende, eller bötfälls när de bryter mot den lagen. Det är hög tid att acceptansen för tobakanvändarnas kostsamma och miljöfarliga nedskräpning upphör.
