Ledare 17/1. Skjutningarna är en del av ett pågående gängkrig. Men även om offer och gärningsmän i huvudsak är personer som rör sig i kriminella kretsar påverkar varje nyhet om skottlossning en betydligt bredare krets. Inte bara boende i de kvarter där de kriminella uppgörelserna pågår känner oro – känslan av otrygghet sprider sig raskt till hela samhället.
Polisens svårigheter att få bukt med gängkriminalitet bidrar till uppfattningen att de rättsvårdande myndigheterna inte har kontroll på läget.
En sammanfattning av Brottsförebyggande rådets kommande trygghetsundersökning presenterades på tisdagen. Den visar att 29 procent av svenskarna i stor utsträckning oroar sig över brottsligheten i samhället. Det är en ökning sedan förra året då 25 procent upplevde detsamma.
Det är en utveckling i fel riktning – men samtidigt bör man ha i minnet att det inte är en unikt hög siffra. Folkopinionen har fallit tillbaka till samma nivå som 2006.
Det är dock inte bara statistiken över oron över att utsättas för någon form av brott som sticker ut i undersökningen. Att förtroendet för rättsväsendet minskar när otrygghetskänslorna ökar är måhända inte förvånande. Men att bara lite drygt hälften av befolkningen (54 procent) har förtroende för polisen, och att förtroendet är på nedgång, är oroväckande.
– Det här är oerhört allvarliga siffror. Förtroendet har inte varit så här lågt för den polisiära verksamheten sedan 2006. Det är en direkt konsekvens av polisbristen och att vi inte är tillräckligt många poliser för hela vårt uppdrag, säger Lena Nitz, ordförande i Polisförbundet.
Facket har goda skäl att skicka kritiken vidare uppåt. Och att missnöjet med polischefen är utbrett inte bara inom kåren utan också hos allmänheten är ingen hemlighet. Och hur ska en chef som inte förmår hantera sitt ledarskap så att de anställda känner hopp kunna lugna en allt mer orolig allmänhet?
Facket förstår dock att rikta sig även till dem som sitter på makten över resurstilldelningen. Polisförbundet vädjar nu till politiker om att de skall komma överens om hållbara, blocköverskridande överenskommelser. Frågan är bara hur goda utsikter det finns för det under ett valår?
Trygghetsdebatten lär prägla 2018. Och frestelsen lär vara stor för partierna att röstmaximera genom att bjuda över varandra i en fråga om engagerar många väljare.
Väletablerade partier gör klokt i att ta trygghetsfrågorna på största allvar. Men samtidigt måste de förstå att hålla tungan rätt i mun och undvika överdrifter om systemkollaps. För är det någon fråga där populister och troll lätt finner varandra – och gärna säljer in enkla förklaringar och svar – så är det i just på detta område.
