I dag står cirka 800 personer i kö i väntan en organtransplantation, en inhuman väntan som gör att de varje morgon vaknar upp med tanken: ”Kommer jag tillhöra de lyckliga eller blir jag en i statistiken av de som aldrig får möjligheten att leva vidare?”
Här handlar det om att rädda liv och att minska det psykiska lidandet för alla de som väntar. Ändå levererar nu regeringen beskedet att man vill utreda frågan ytterligare en gång. Då har man ändå suttit med resultatet av en statlig utredning sedan hösten 2015. Två år senare levererar socialminister Annika Strandhäll (S) beskedet att de juridiska analyserna i den utredningen inte håller.
Det är vid sådana här tillfällen det vore rimligt att låsa in folk i ett mötesrum med beskedet: ”Nattmangla i en vecka om så krävs, men ni kommer inte ut förrän ni har kommit fram till en lösning.”
Här är dessutom två förslag till åtgärder: Det mest radikala men kanske ändå förankringsbart, med tanke på att en väldigt stor majoritet av den svenska befolkningen är för organdonationer, är en lagstiftning som vänder på konceptet. Som medborgare tillåter du automatiskt att dina organ vid din död, om de är dugliga och behövs, doneras. Istället måste du ta ansvar för att avregistrera dig om du av olika anledningar inte vill tillåta detta.
Alternativ två: För att få fler att anmäla sig till donationsregistret - genomför en effektiv statlig kampanj som gör att fler måste ta tag i sin anmälan att ingå i donationsregistret. Enklast och billigast vore att lägga till en kryssruta i nästa deklaration. En del människor må reagera och anse att denna kryssruta på skattsedeln upplevs som smått olustig. Den risken får vi ta för här handlar det om att rädda liv.
