Bosnien har gått till val. Den unga statsbildningen som föddes ur askorna av Bosnienkriget i början av 1990-talet och vars politiska system föddes ur Dayton-avtalet. Ett fredsavtal som förhandlades fram och som undertecknades 1995. Detta avtal har varit med och skapat, om inte världens så i alla fall ett av världens mest komplicerade politiska system. Bosnien i sig är uppdelat i två stycken entiteter, dels Federationen Bosnien och Hercegovina och sedan Republika Srpska. Två stycken entiteter med två helt egna politiska system. Federationen är uppdelad i olika kantoner medan Republika Srpska är mer av en enhetsstat.
Presidentposten i landet är dock också den uppdelad och då inte på två utan på tre stycken presidenter som representerar de olika konstituerande folken i Bosnien. Det finns därför en bosnisk, en kroatisk och en serbisk president, dessa tre delar alltså på presidentposten och innehar den sex månader i taget på ett rullande schema.
Men detta är bara ytan av den komplexitet som det politiska systemet i Bosnien utgör. Själva det politiska landskapet är på många sätt präglat av den etniska segregationen som man som besökare till Bosnien kanske inte ser vid första ögonkastet. Skrapar man på ytan märker man att de har djupa rötter.
De få dagar som jag var på plats nu under valrörelsens slutskede så var det många som diskuterade det politiska spelet, men ganska få som diskuterade de politiska förslagen. Hur ska man kunna förbättra kollektivtrafiken? Hur man ska kunna lösa vattenförsörjningen så att vattnet inte behöver stängas av halva natten? Dessa konkreta vardagsfrågor har enligt de jag talade med helt fallit bort från valrörelsen. Kvar är främst den gamla retoriken om de etniska motsättningarna. Under dessa dagar hade jag möjlighet att följa några unga politiker från det nya partiet Nasa Stranka och framförallt lyssna till hur de ser på framtiden.
I presidentvalet var det inte några stora överraskningar. Vad som går att konstatera är att den etniska segregationen fortsätter. En president vill att landet ska närma sig Turkiet, en vill komma närmare Ryssland och en vill närma sig Kroatien. Det är verkligen kontraster som nu ska enas och hitta en samsyn. Samtidigt som vardagsfrågorna om vattnet, bostäderna och kollektivtrafiken får komma i andra hand om ens det.
För en utomstående kan det givetvis framstå som underligt att man inte kan hitta gemensamma nämnare och tillsammans se till att lösa vissa vardagsproblem. Det kan givetvis handla om problem som gäller alla i hela landet och inte bara problem på den lokala eller regionala nivån. Samtidigt måste man ha respekt för den historia som landet kommer ifrån, respekt för de hemska händelserna som människorna där fick utstå för inte alls så många år sedan.
Vartåt pekar då framtiden för denna unga statsbildning? Av reaktionerna jag kunde snappa upp dagen efter valet så är det inte många som tror på förändring. I stort är det samma gamla politiker som sitter kvar vid makten. Några större tag mot korruption eller något stort paket mot arbetslöshet är det ingen som egentligen tror på. De unga politikerna från Nasa Stranka kändes uppgivna trots att deras parti gjorde ett bra val och nu såhär efteråt kan vi konstatera att de kom in i Federationsparlamentet i entiteten Bosnien och Hercegovina, samt med fler platser i bland annat Sarajevos kanton. De berättade för mig att det som rapporterades under valdagen på TV handlade uteslutande om presidentvalet, även fast det enligt dem inte är presidentskapet som har den stora makten över de lokala, praktiska, vardagsproblemen i landet.
Hur framtiden ser ut är svårt att sia om. Under mina få dagar kände jag verkligen hur landet fastnat i gamla vanor och etniska motsättningar sätter fortfarande käppar i hjulet för att kunna fokusera på de politiska problem som måste lösas. Vi får se hur de kommande åren utvecklar sig, men trots uppgivenhet hos en del av befolkningen hyser jag ändå hopp. För under ytan börjar folk bli trötta på att saker och ting inte går framåt, något som politikerna förr eller senare måste bemöta.
Isak Engqvist