Krönikan 8/11. Midvinternattens snö döljer skytten i vita kläder där han ligger på lur. En efter en faller soldaterna – ryssar som varit på väg genom skogen för att lägga sig i bakhåll för den finska plutonen. En kula från motståndaren snuddar vid skytten. Blodvite uppstår, men han klarar sig och konstaterar kallt och nyktert att han hade rätt i sin föraning. Karelske Antii Rokka, som dragit i strid för sin familj och sin förlorade gårds skull, har blivit bra på krigslist.
– Hur känns det att döda en människa? frågar en mycket ung, nyinryckt soldat den mer ärrade veteranen. Detta när de längre fram i filmen står i en skyttegrav.
– Jag vet inte, jag dödar fiender, lyder svaret.
Att avhumanisera motståndaren är en mental skyddsmekanism. Men den räcker inte hela vägen. Det är tydligt på Antti Rokka och på hela filmen Okänd soldat. Regissören Aku Louhimies lyckas skapa en hudnära närvaro, visa vad kriget och striderna gör med människorna, både civila och soldater.
I biosalongens mörker är det nästan dödstyst. Men så är scenerna ofta gastkramande. Att miljön känns så välbekant bidrar till känslan. Vi som sitter där vet ju precis hur den där skogen känns och luktar – alltså precis som vår egen.
”Det droppade från granarnas grenar och deras våta stammar skymtade som svarta silhuetter i den bleka gryningsdagern. Mannarnas kläder blev genomblöta i gräset. Varje ris och varje blad som man rörde vid gav ifrån sig en iskall liten skur. Otaliga spindelnät fastnade på händer och ansikte i buskagen och det höga gräset.”
Väinö Linnas beskriver miljön målande i den roman som filmen baseras på. Hans bok är mer än ett finskt nationalepos. Det är ett verk av en författare som var där, en man som skriver utifrån egna erfarenheter, utan att rygga för krigets råhet, för de konflikter som uppstår mellan soldater och befäl. Linna skildrar också de absurditeter som kan utspelas – som detta att ens fiendes fiende, om än tillfälligt, kan bli betraktad som ”vän” när det kommer till krig. Att soldaterna inte okritiskt omfamnar det faktum att Finland lierar sig med en mordlysten diktator (Hitler) för att bekämpa en annan mord- och erövringslysten diktator (Stalin) framgår i både film och bok.
Behöver vi ännu en krigsfilm? frågade sig en del skeptiker när Okänd soldat började spelas in för tredje gången. Kyllä (ja), blev det finska svaret. Tidernas dyraste finskspråkiga film har gjort succé i grannlandet. Hur den mottas av publiken i Sverige återstår att se. Premiären i Varberg drog en mycket liten skara. Låt hoppas att den saken ändrar sig.
Okänd soldat är förvisso ingen film man poppar popcorn till. Men så är tanken på krigsfilm som underhållning egentligen helt orimlig. Det är en genre som gör ont. Själv kan jag inte värja mig och mår nästan fysiskt illa efteråt.
Samtidigt är en krigsfilm som Okänd soldat både en oerhört viktig påminnelse för en krigsoerfaren svensk, och en effektiv historielektion om vad som hände alldeles nära oss för inte alltför länge sedan. Det är också en påminnelse om vad människor flyr ifrån, en påminnelse som många kan behöva i dessa dagar i såväl Finland som Sverige.
Jag lämnar biosalongen med en vag doft av kåda och krut i näsborrarna. Jag lämnar den fullt medveten om att utan insatser av män som Väinö Linna och hans kulspruteplaton hade min familj inte funnits. Hade järnridån dragits ner över Finland hade min make aldrig kunnat födas i Borås. Därför är det med extra djup avsmak jag på självständighetsdagen passerar Leninbadet på väg mot tåget.
Om filmer som Okänd soldat behövs? Ju fler motmedel mot historielöshet vi serveras desto bättre. Vi har så förfärligt lätt att glömma även det allra värsta som hänt, även när det hänt nästgårds.
