Ledare 26/9. Stefan Löfvens (S) tid som statsminister är över. Med stor övervikt, 204 mot 142, röstades han bort. Nu börjar det politiska spelet på riktigt.
I varje lösningsförslag till regeringsekvationen, dyker ständigt ett parti upp – SD. Allt har handlat om hur övriga partier ska förhålla sig till SD, och nu fortsätter även detta spel.
Det problematiska med att hitta en lösning ligger i att SD kan komma att stödja Alliansens politik – men att man då har mer eller mindre uttalande förväntningar på att få kompensation för stödet. Därför har både Centerns och Liberalernas partiledare varit ytterst tydliga med att de inte på några sätt kommer vara delaktiga i detta. Går det att resonera annorlunda?
Från olika debattörshåll uppmanas det om att äntligen släppa in SD i det politiska gemytet. Mest med hänvisning till Danmark och högerpopulistiska Dansk Folkeparti (DF). Ett parti det länge varnades högljutt om riskerna för att samarbeta med. Parallellerna till Sveriges situation är övertydliga. Konsekvenserna med att väljarna släpper in ett parti som DF eller SD i politikens finrum – parlamenten – blir djupgående och historiska.
I Danmarks fall blev DF:s politik normaliserad. Migrationspolitiken stramades upp. Detta trots att den tidigare socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen i ett berömt tal från 1999 deklarerade att DF, ur hans perspektiv, aldrig på några villkor skulle kunna bli rumsrena. Historien går igen.
Jämför vi med Annie Lööfs värderingar, där hon i valdebatt efter valdebatt tagit ställning mot SD:s politik och istället visat på Centerpartiet som en motpol mot denna. Centern står upp för humanism, liberalism och medmänsklighet. Och det är detta väljarna nu också får ett bevis för – värderingarna står fast. Kontraktet med väljarna är inte brutet.
Stefan Löfven har nu fått lämna in avskedsansökan och leder en begränsad övergångsregering. För hur länge beror på hur förhandlingarna fortskrider. Dramaturgin är laddad med latenta konflikter som kan komma att blossa upp. En Alliansregering är knappast längre möjlig. En sådan, med Ulf Kristersson (M) som statsminister, är trots allt endast möjlig med hjälp av SD:s erkännande och stöd för budgeten. C och L sätter stopp för detta. Och S vill inte agera stödparti åt Alliansen. I nuläget, sett till Jimmie Åkessons svar i P1 morgon (25/9), verkar Alliansstödet dessutom vara ett avslutat kapitel.
Det krävs att vi åter påminner oss om att 17,53 procent röstade på SD. Resten vill något helt annat. Exempelvis visar en undersökning från DN/Ipsos att nästan 6 av 10 av C-väljare kan acceptera en regering där S ingår. Desto viktigare – färre än var tionde av dessa väljare kan tänka sig en regering med SD. Annie Lööf håller därmed samma kurs som väljarna valt. Hon gör detta ihop med Jan Björklund (L). Liberalismen är en kraft att lita på, särskilt i svåra tider.
För den nyvalda talmannen, Andreas Norlén (M), återstår nu att efter samtal med samtliga riksdagspartier föra fram en ny statsministerkandidat. Spelet framöver kommer avgöra eftersom kandidaten måste accepteras av alla i riksdagen. Att en majoritet i riksdagen röstat bort en statsminister, är historiskt. Men låt det stanna vid det. Mer historiskt än så behöver det inte bli.
