Ledare 5/4. Få är så rädda för sänkta trösklar till arbetsmarknaden som LO. Följaktligen tog det inte många minuter från det att Annie Lööf hade presenterat sina förslag till dess att LO prånglade ut fula bilder på sociala medier. En målning i blodröd akvarell understryker budskapet. Att hotbilden är genomfalsk spelar mindre roll för ett fack som lobbar hårt för ett parti i motvind.
Det ligger dock inte ett uns av sanning i påståendet att Centerpartiet ”vill sänka din lön”. Centerpartiet presenterar sina förslag om fler vägar in på arbetsmarknaden. Det är något annat. Det är ett förslag för att motverka det verkligt läskiga, eller åtminstone djupt oroväckande.
Det handlar om den där graferna som Annie Lööf pekade på under onsdagens presskonferens. Graferna visar gapet mellan dem som inte har och dem som har, mellan arbetssökande i utsatt ställning och de där LO-medlemmarna som kan räkna med en ganska trygg framtid oavsett om Alliansen eller de rödgröna vinner. Att facken lägger pengar på att ringa runt till medlemmar och påstå något annat är politiskt lurspel.
Samtidigt småler Centerpartiets strateger säkert lite åt det faktum att LO och S så snabbt nappade på betet. Centerpartiet vill gärna markera mot båda de partier som börjar på S och slutar på -demokraterna. Det har man flera skäl till. När LO överreagerar får man ännu en chans att pedagogiskt demonstrera skillnaderna i svensk politik.
C-förslaget om ett intensivt introduktionsår för nyanlända handlar om hur de mest vi skall få det mest utsatta in i arbets- och samhällsgemenskapen. Ett sånt där ”alla ska med”-tänk som brukade vara Socialdemokraternas paradngren. Nu är det otydligare vilka S vill ha med.
Att kalla förslagen ”århundradets arbetsmarknadsreform” är att ta i - århundradet befinner sig trots allt i sin linda. Men det är absolut en kombination av helt nödvändiga förändringar. Att det finns brett stöd bland Alliansväljarna för sänkta trösklar är uppenbart. Men om Centern, genom tydliga markeringarna vänsterut, får tyst på de gaphalsmoderater som sprider pubertala nidbilder med Lööf+Löfven är tveksamt. Den M-gruppen är ungefär lika nyanserade som LO i sina verklighetsbeskrivningar.
Samma M-gäng har de senaste dagarna njutit åt att ha bjudits på möjligheten att åter utmåla liberaler som opålitliga. Men när Alliansen gör självmål dagarna för Almedalen får man räkna med sådana konsekvenser. Även om epitet passar bättre på kameleontpartiet Moderaterna – som sålt ut sina tidigare principer i hopp om att köpa tillbaka populiströster.
Och just som Alliansens ordningsmän trott sig ha lyckats släcka de värsta gräsbränderna, gick en gammal spelare bärsärkagång. Om det är KD:s dödryckningar som fått Göran Hägglund att sätta sina pengar på att boten ligger i solospel är inte osannolikt. Och han har stöd bland vissa Moderater som inget hellre vill än att spela herre på täppan, och välkomnar att ikläda sig rollen med hjälp av SD.
Det räcker inte med att Kristersson och Lööf drar på sig T-shirts med varandras namn på för att sudda bort bilden av en svajig allians. Men att Centerledaren envist slåss för den bästa av lösningar rimmar väl med bilden av henne, som ingett respekt hos ett ökat antal väljare.
Tillsammans kan Alliansen skapa ett Sverige som håller ihop, sade Annie Lööf i sitt tal. Och kan hon bara fixa den förstnämnda kan de säkert lösa det andra.
Vi står för ett samhälle som bygger på tillit, på samarbete och på medmänsklighet, avslutar Centerledaren sitt tal. Och tankarna går till Stig Dagerman, på hans svar på frågan: Tror vi på människan?
”Den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor, skrev han i en darrig tid när 40-talet precis gått över i 50-tal..
Är den inställningen mossigt naiv? Söndrande röster vill få oss att tro det. Men i själva verket är sådan tillit en förutsättning för ett tryggt samhällsbygge.
