Ledare 20/12. Inte ens talmannen trodde på att vi skulle ha någon mer statsministeromröstning innan julen. Förhoppningsvis använder partiledarna, och även partierna, det extra långa förhandlingsjullovet på fyra veckor, till att kunna presentera ett alternativ som faktiskt håller när de samlas åter i januari.
Högst troligt var det fler än en som blev överraskad av talmannens besked i onsdags. Talmannen, Andreas Norlén, har nu haft generöst med tid att förbereda partiledarna för grundläggande samtal. Men, icke. När Andreas Norlén nu själv sonderat terrängen, uppfattade han det som lönlöst att hålla fler omröstningar. Hans analys är korrekt. Positionerna har förblivit låsta. Andreas Norlén har dock insiktsfullt uttryckt att han velat se en ny omröstning före jul eftersom han befarar att processen pågått för länge, med risk att väljarna, inte bara tappat tålamodet, utan också tappat förtroendet för politikerna. De anses ägna all tid åt politiskt spel.
Tyvärr kan den utdragna förhandlingsprocessen uppfattas på detta sätt. Ser vi till opinionen, så visar Ipsos decembermätning att Centerpartiet, som tappat nära på var tredje väljare, är den största förloraren. Från 10 procent i november, till 7 procent i december.
Liberalerna placerar sig precis på 4-procentspärren till riksdagen. Kristdemokraterna har helt plötsligt hittat formen och får 8 procent. Ett liknande stöd var det senast mer än 15 år sedan KD hade. Sett till blocken, har de rödgröna 44 procents väljarstöd mot 37 för de borgerliga. Den största vinnaren är dock Socialdemokraterna som får 32 procent. Den högsta DN/Ipsos-mätningen sedan januari 2015. Stefan Löfven är därmed den som än så länge ligger bäst till hos väljarna.
Men åter till Annie Lööf. Hon har varit exakt så konsekvent som det har förväntats av henne gällande hennes avståndstagande till SD, men också gällande hennes idoga förhandlingar angående arbetsrätten. Det finns inga antydningar att hon överträtt partiets mandat i någon av frågorna, ännu i all fall. För att komma vidare under jullovet kommer det dock att krävas extra av allt i inte minst förhandlingsteknik och politisk finess.
Om Centerledaren lyckas med uppdraget? Även om det tråkiga svaret är att det återstår att se, resultatet är inte enbart avhängigt hennes insats.
Jan Björklund, har tänjt på partiets mandat till bristningsgränsen. Mandatet blir antagligen inte starkare än så här. Det rapporterades redan i november att kritiken mot honom växer inom partiet. Eftersom han sedan tidigare utmanats om partiledarposten av Birgitta Ohlsson, är det svårt att se att han klarar av en liknande maktkamp i nuläget. Men det är samtidigt också Annie Lööf tillsammans med Jan Björklund, som haft taktpinnen i ett stadigt grepp.
Deras ständigt upprepade ”Nej!” till SD:s inflytande, har varit en uppvisning i tydligast möjliga värderingar, där andra istället agerat anpassningsbara vindflöjlar. Utmaningarna kvarstår dock.
Att Stefan Löfven skulle ändra inställning i arbetsrättsfrågan, dithän Annie Lööf vill få frågan, vore något av en kioskvältare. Det skulle innebära att S-ledaren i så fall slått dövörat till LO:s tongivande ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
LO-ordföranden har sedan tidigare sagt blankt nej till en sådan öppning: ”[…]att ensidigt gå in och sänka och göra lagstiftningsförändringar för att försämra arbetsrätten, där hoppas vi och utgår ifrån att Stefan Löfven stänger dörren.” (P1 Morgon, 16/10). Men samtidigt, Karl-Petter Thorwaldsson sa vid ett senare tillfälle, AB 9/11, ”att det nu börjar brådska med en regering”. Men några ultimatum, vill LO-ordföranden inte hålla med om att organisationen ställer. ”Då blir det ingen regering.” Frågan, är med andra ord, hur gärna Stefan Löfven vill behålla statsministerposten.
Tiden utan en ny regering är en ny verklighet för Sverige. Ytterligare en månad senare, kommer vi då äntligen få en regering? Allt beror på om S- eller M-ledaren kommer kunna presentera något välförhandlat regeringsunderlag efter jullovet. Största ansvaret för att så sker, ligger på Stefan Löfven och Ulf Kristersson. Det är svårt att se det på ett annat sätt.
Tiden fram tills januari blir hektisk. Nu krävs det att partiledarna återigen får mandaten förankrade, för utan detta, behöver partiledarna inte ens se sig om efter stöd.
