Krönikan 1/11. I mer än två hundra år har höger- och vänsterperspektiven präglat politiken både nationellt och internationellt. Men nu ser det ut som om frågan om privat eller kollektivt är på väg att komma i skymundan av en långt mer dramatisk – den om de framtida existensmöjligheterna på vår planet.
För ett par veckor sedan publicerade FN:s klimatpanel IPCC en specialrapport om vad som krävs för att begränsa den globala temperaturhöjningen till 1,5 grader. Och konsekvenserna jämfört med två grader. Rapporten bekräftar vilka oerhörda utmaningar mänskligheten står inför. Redan vid en temperaturhöjning på 1,5 grader måste man räkna med våldsammare väderförhållanden med frekventare torkkatastrofer och värre översvämningar. Ytterligare uppvärmning ökar också riskerna i en allt brantare kurva.
Rapporten visar att 1,5-gradersmålet är uppnåeligt när utsläppen bromsas ner. Det förutsätter mycket kraftfulla och målmedvetna insatser över hela världen för att nå noll nettoutsläpp 2050. Detta kräver en mycket snabb avveckling av all fossil energi och dessutom en storsatsning på ”minusutsläpp”, tekniker för att utvinna och lagra koldioxid.
Därtill krävs stora insatser för att hantera de konsekvenser som ändå är oundvikliga. Det handlar om investeringar för att lindra konsekvenserna av både väderkatastrofer och en höjning av havsnivån, men också omfattande insatser för den stora mängden klimatflyktingar, människor som inte kan försörja sig där de hittills har levt.
Hårdast drabbas världens fattiga regioner, medan de rika länderna bidrar mest till klimatutsläppen. Det innebär att situationen kräver en hög grad av internationell solidaritet och ett effektivt och kraftfullt globalt samarbete. Och detta borde vara möjligt. Det finns en utbredd insikt från höger till vänster och över hela världen om att detta är nödvändigt. Efter andra världskriget har det också byggts upp en historiskt unik struktur för internationellt samarbete, globalt och regionalt, med hela FN-systemet liksom EU och andra regionala samarbetsorgan.
Hotet kommer från den växande högernationalismen, som nu får ett allt större politiskt inflytande i världen, med Trump i spetsen och Brasiliens Bolsonaro som senaste tillskottet. För den gäller det egna landet först, i ett mycket kortsiktigt perspektiv. Istället förringar eller rent av förnekar de klimathotet, är motståndare till internationellt samarbete baserat på solidaritet, och vill framför allt inte ta ansvar för flyktingkrisen.
Den avgörande politiska kampen under de närmaste årtiondena kommer att stå mellan dessa krafter och dem som står för global hållbarhet, ansvarstagande för planeten och internationell solidaritet baserad på alla människors lika värde och rättigheter. Och det är våra efterkommandes framtid som står på spel.
