Det är lätt att peka ut förlorare efter söndagens förbundsdagsval i Tyskland. Den största är självklart för landet i sig självt genom inträdet av det främlingsfientliga och högernationalistiska Alternativ för Tyskland (AFD).
Inte sedan krigsslutet har Tyskland haft den här typen av kraft i sin ledning. Med ett resultat på nära 13 procent överträffade de även egna högt ställda förväntningar och blir nu landets tredje största parti. Det är förfärligt och ett allvarligt slag mot den tyska självbilden.
AFD har tagit väljare från både höger och vänster. Flyktingfrågan, allmän populism, missnöje i framför allt de östra delarna av landet är förklaringen. Liksom att det inte blev någon traditionell debatt mellan höger och vänster under valet. De satt ju i samma regering!
Förlorare är förstås också om inte förbundskansler Angela Merkel så i alla fall hennes parti, borgerliga CDU, liksom systerpartiet i Bayern, CSU. Men genom sin stora personliga popularitet, och genom att de båda samverkande partierna fortfarande är klart störst i förbundsdagen, är det nästan som om ingenting har hänt. Hon är den givna regeringsbildaren men vilken regering det blir är inte självklart.
Stora förlorare, och en ganska följdriktig sådan med tanke på hur det gått i andra val i Europa i år, är socialdemokraterna i SPD. Det gick inte med reptricket att ta en kanslerskandidat, Martin Schulz, utifrån (EU-parlamentet). Syftet var förstås att kunna distansera sig från den regering man själv satt i. Det såg ut att gå bra till en början men ju längre valrörelsen led desto mer pös luften ur ballongen. Och med tanke på andra val i år är det tveksamt om det hade kunna gå på något annat sätt.
Det tyska valsystemet, liksom hur man traditionellt bildar regering, skiljer sig mycket från Sverige. Man har en ordning som är både personval i enpersonsdistrikt och en strikt proportionalitet. Alla har därför två röster, en på person och en på parti, och de behöver inte sammanfalla. Men i stället för ett tvåpartisystem som i USA eller Storbritannien får man ett parlament med sex partier. Nästan som här.
Traditionen att Tyskland ska styras av en majoritet är stark. Därför har genom åren så kallade stora koalitioner över blockgränsen, som nu senast, inte varit ovanliga.
Efter att SPD redan sagt nej till att fortsätta finns det bara en så kallad Jamaica-koalition tillgänglig som alternativ. Detta från de tilltänkta partiernas färger: CDU – svart, liberala FDP – gult och Miljöpartiet – grönt.
Men eftersom FDP och die Grünen är lite som hund och katt är det inte alldeles enkelt att bilda en fungerande koalition med dessa båda partier. De konkurrerar om samma väljargrupper, har olika syn på miljöfrågor, EU-samarbete och företagande. Spektakulärt är att när FDP i förra valet åkte ur förbundsdagen jublades det på die Grünens valvaka!
Angela Merkel har genom åren visat sig vara starkast i kris. Hennes besked under flyktingkrisen ”vi klarar det”, var inte sant men gjorde ändå att man tog sig igenom.
förutom att nu bilda en mycket ovanlig och udda koalition har hon också många svåra politiska frågor att klara. På hemmaplan såväl som ute i Europa med integration, infrastruktur, läka de sociala klyftorna mellan öst och väst, förtroendekrisen för den tyska bilindustrin, Brexit, med mera. Och oavsett hur detta går, skaffa fram en efterträdare. Det återstår att se om hon kommer att klara allt detta!
