Att göra politik av sommarvärmen är inte seriöst, det är den värsta sortens populism! säger SD-ledaren med arg röst från podiet i Sölvesborg. Ändå gör han precis just det – där och då!
Inser han det inte, själv? Eller utgår Jimmie Åkesson bara från att han har slagit tillräckligt mycket blåbruna dunster i anhängarnas ögon att han de inte märker hans trick? Allt talar för det senare. SD ser förstås chansen att spela på precis de anhängarsträngar som förde Trump till makten. Väljarbasen är ju delvis likartad.
Den amerikanske presidenten vann klimatskeptikernas gillande med sitt ifrågasättande av etablerad vetenskap . SD:s respekt för kalla fakta är av samma art. Plötsligt kan vissas ovilja att över huvud taget tänka på miljöförstörning motiveras. Allt, inklusive klimathotet, är ju bara ”påhitt av en korrumperad elit”.
Men hur hänger det ihop med Jimmie Åkessons vurm för den svenska jorden och dem som brukar den, eller hans hårda ord om att alla andra partiledare har misslyckats med krisberedskapen? Det går förstås inte ihop. Men vid det här laget vet Jimmie Åkesson att hans politik inte behöver göra det.
SD-ledaren kan predika nolltolerans för att sälja in partiet som salongsfähigt, samtidigt som det har blivit uppenbart i såväl Halland som andra regioner att det finns ett godtycke i uteslutningar. Vissa företrädare visas på porten efter rasistiska utspel, andra får sitta kvar trots att de har delat och yttrat precis lika komprometterande saker.
Hyckleri? Javisst. Ändå drar Jimmie Åkesson ned rungande applåder från åhörarskaran i Sölvesborg när han kallar motståndare efter motståndare för hycklare.
Men så är anklagelseakter hans grej. Det gör det icke sagda desto mer intressant. Vad avser partiet exempelvis att göra med de människor som har kommit hit utan att bli ”tillnärmelsevis integrerade”?
När Åkesson gick med i partiet var det enkla svaret: repatriering. Det är också vad de mer frispråkiga utbrytarna/uteslutna i Alternativ för Sverige ger väljarna i sina pamfletter. Åkesson föredrar att lämna svaret därhän – precis som hans tal i övrigt var lika fattigt på idéer som partiets valaffischer.
Men kanske räcker det att peka finger?
Jonas Sjöstedt (V) är den värste hycklaren av dem alla, sade Jimmie Åkesson när han för femtielfte gången upprepade sin favoritförolämpning. Skälet? Att Sjöstedt talar om vikten av att värna demokratin medan medlemmar i hans ungdomsförbund sägs förstöra SD-affischer.
Vandalisering finns det förstås inget försvar för! Men kan vi alltid vara säkra på att det är illasinnade SD-motståndare som ligger bakom? I våras avslöjade Göteborgs-Posten det häpnadsväckande innehållet i en valstrategi från SD Göteborg. Där stod: ”att få en valstuga nedbränd är inte nödvändigtvis illa för oss: det kan bli en trevlig tidningsartikel.”
Vem var värste hycklaren, Åkesson?
