Ledare 15/2. Vad har Italiens Emma Bonino, Australiens Julie Bishop och Schweiz Micheline Calmy-Rey, gemensamt med Sveriges Ann Linde?
Svaret är lika enkelt som talande. De är blott några av de kvinnliga ministrar som burit slöja under officiella besök i Iran. Och deras laglydighet har väckt uppmärksamhet och debatt.
I dåvarande utrikesminister Emma Boninos fall lär alternativet ha varit lika omedelbart som tydligt. Redan på flygplatsen ska värdarnas raka besked ha varit: skyl håret eller vänd hem med planet.
Är det vad Ann Linde borde ha gjort? Vägrat slöja – med ett uteblivet avtalstecknande som följd? Vore en sådan provokation smartare? Märkligt nog tycks de debattörer som på hemmaplan rasat mest över brott mot svenska seder och bruk, nu anse att svenska ministrar inte bör följa lagarna i de länder de i sin tur besöker.
Men australiska Julie Bishop, liberal utrikesminister, som också hudflängts för sitt slöjbärande kallar sig ju inte feminist, kanske någon påpekar? (Bishops motivering, påminner om tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabunis (L).) Och visst finns det skäl att kräva att den rödgröna regeringen visar i handling, inte bara i ord, att den menar allvar med det självvalda epitetet ”feministisk”.
Regeringen borde då kanske, strikt i feminismens namn, undanbe sig alla former av förbindelser med regimer som inte respekterar kvinnors mänskliga rättigheter?
Eller kan det vara så att den som vill göra verklig skillnad måste förstå att balanserat följa det diplomatiska spelets regler? En slöja på huvudet väger helt enkelt kanske lättare än chansen att i patriarkala miljöer visa upp en delegation bestående av ledande kvinnor?
I tider av populism och ökande polarisering är det frestande att snabbt hugga huvudet av den politiska motståndaren – gärna med hjälp av några kryddmått faktaresistens. Därför har en del företrädare för oppositionen inte dragit sig för att snabbt dela falska bilduppgifter. Detta trots att det finns bildbevis på att även ministrar i Alliansregeringen har burit slöja vid utrikesbesök.
Den som föredrar öppna handelsförbindelser framför bojkott brukar påpeka att man kan förändra mer med små gester än skrikiga protester – även om förtryckarregimer likt Saudiarabien och Iran är notoriskt svårpåverkade.
Regeringen påpekar nu, i den upptrissade debatten, att man tog tillfället i akt att på plats i Iran prata mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Var markeringarna tillräckliga? Till skillnad från slöjdebatten är den diskussionen värd att ta. Vad säger vi när vi tecknar avtal mellan länder eller när svenska kommuner, likt Falkenberg, deltar i kulturutbyte med en diktatur?
Varje svensk minister som i syfte att undvika potentiellt störda förbindelser räds att kalla en diktatur för dess rätta namn, har goda skäl att skämmas. Och att svensk vapenexport sker till tvivelaktiga mottagarländer är moraliskt förkastligt. Men att de närvarande kvinnorna i en ministerledd handelsdelegation föredrar att delta i förhandlingarna framför att genomföra en protest som skulle ha fått dem hemskickade är faktiskt feministiskt listigare.
